Tredje boken av Sofia Rapp-Johansson om hennes liv

av Anne Skåner den 21 augusti, 2012

i Artiklar, Blogg

Kyss mig lycklig, Sofia Rapp-JohanssonAlbert Bonniers förlag.

Tredje boken om Sofia Rapp-Johanssons uppväxt är precis som hennes tidigare böcker, “Silverfisken” och “När skulderbladen blir till vingar” en oerhört svårläst bok. Den berör och den stör. Den oroar och ställer hela tiden frågor under läsningens gång. Varför? Varför utsätts barn för övergrepp? Var finns vuxensamhället och ansvaret när barn och ungdomar far illa, så illa att man inte vill tro att det är verkligheten utan fiction. Världen är ruttnare än någon filmatiserad såpa, verkligheten överträffar dikten.

I “Kyss mig lycklig” möter vi barnet som tonåring som tar steget ut i vuxenvärlden och friheten eller det som inte är frihet. Fija löser problemen på egen hand från att handla i affären (plocka på sig saker)  till att skaffa bostad. Fija har kontroll på livet och lär sig snabbt att bjuda på sig själv har fördelar som att få lägre hyra, bo i en trappa utan att bli utkastad. Få ihop pengar till drogen som tar henne till landet av drömmar och vanmakt. Det är tonåringen i full frihet som snabbt upptäcker att den obesvarade kärleken besvaras av heroinet. Tillsammans vandrar de på en ödslig väg där en tredje person ständigt finns vid hennes sida. Det är en trio av ångest och vrede, hat och kärlek. En oändligt ödslig resa där bara drömmarna om att det finns något bortom bergen håller henne uppe. En dag blir vi drogfria, lever ett liv som alla andra. Barn, lägenhet och jobb. Hon varvar sin berättelse med korta utdrag ur sina journaler “17-årig kvinna inkommer med polis på vårdintyg utfärdat av dr x. Pat har sprungit runt i Gränby Centrum flera timmar. Alkohol- och drogpåverkad. Blåser 2,35 promille vid ankomsten. Urinprov kan inte tas då pat är hotfull.”

Fijas resa startar i Silverfisken. Lekarna och saftkalasen varvas med med män som mer än gärna smakar på barn. Och barnet lär sig snabbt att lite droger ger lättnad. Boken är skriven i diktform. Hon fortsätter resan i “När skulderbladen blir till vingar”  som handlar om när samhället vaknar men ändå inte kan ge Fija den trygghet hon har rätt till.

Sofia Rapp-Johansson har ett språk som förenar Pippi Långstrump och Lennar Hellsing. Hon leker med ord, konstruerar och använder uttrycken som de passar hennes tankar, historia. Leken med orden kan tjäna som ett sätt att skriva om något svårt och nära, att vara både med och utanför. Erfarna bokrecensenter har reagerat över språket i Silverfisken, Svenska Dagbladets, Tommy Olofsson, skrev rent ut att den borde ha redigerats och underförstått ifrågasatte det hon berättade om.

Jag kan blir störd över bristen på oförståelse över rätten till sitt eget språk och sina egna uttryck. På något sätt är det hennes förmåga att använda orden som gör det möjligt att ta till sig det som hänt. Att jämföra med andra författare med ungefär samma bakgrund är inte rätt, varje upplevelse är unik och måste ha rätten att beskrivas utifrån just den unika situationen.

I “Kyss mig lycklig” finns inget lyckligt slut, även om hon slutar med orden “Å älskling jag tror jag lämnat dig bakom mej”. Är det knarket eller minnet av en person eller bäggedera. Det vet vi inte. Jag skulle önska att det kom den bok som Sofia vill skriva om det ljusa i livet. När det vände när hon hittade tillbaks. När hon insåg att det fanns en plats också för henne och en plats som hon mer än väl fyller ut.

Sofia släppte 2010 skivan Det andra landet, med egna texter som delvis går att härleda till barndomen. Men där finns också ljusare delar som dikten till Viggo, systersonen och mammans dikt till Sofia som är mycket vackert tonsatt. Jag tror att om Sofia får utvecklas i sin takt utan att styras av vad som är bra, mindre bra i andra ögon, om hon runt ut sagt skiter i vad recensenter tycker och tänker som inte förstår eller ens kan föreställa sig det skedda, kommer hon att bli en lysande författare vars framtida verk inte behöver vila i barndomens tragiska uppväxt. För Tommy Olofsson skrev att hon riskerade hamna i offerrollen efter första boken. Så fel kan någon ha, Sofia Rapp Johansson är inget offer,  hennes mål är att förhindra, medverka till hjälp för dem som utsätts idag. Offer skulle aldrig slåss för andra.

Anne Skåner


 

Kommentarer är avstängda för den här posten.

Previous post:

Next post: