Social aktion är debattens himmel – oändlig

av Anne Skåner den 31 maj, 2013

i Debatt

När jag för två år sedan blev en del av projektet ”Socialaktion Nu” såg jag de otroliga möjligheterna till debatt, diskussioner, tankeutbyten som sammantaget skulle ge oss kunskap och insikt inom många sociala områden. Jag tror inte initiativtagaren Maria Wallin kunde ens föreställa sig vad vi idag har åtstadkommit tillsammans. Åtminstone känner jag alltid glädje o nyfikenhet när jag öppnar sidan.

Grunden för social förändring ligger i att mötas och diskutera, vara öppna för och emot argument. Hitta kompromisser och även tillerkänna motståndarsidan att kunna ha rätt utifrån sitt sätt att se. Vi som skriver här är långt ifrån överens i allt. ”Du Anne” som jämt skäller på socialtjänsten, andra som tar upp den viktiga frågan om relativ fattigdom, mellanstolarnafolket i Onådiga Luntan. Vi är inte överens i allt för då blev det ingen debatt eller utveckling. Som debattör och fri skribent kan jag tillåta mig att vara osaklig och provocerande. Jag vill provocera, väcka debatt, ilska, motstånd o medvind. Som reporter måste jag hålla på fakta och återge, vilket inte är detsamma som att jag tycker så.

Vi har oerhört svårt att respektera åsikter, tankegångar som vi inte själva står för. Om jag belägger att socialtjänsten gör övertramp och rena felaktigheter blir det mitt ord mot tystnaden hos den jag vill nå. Jag kan ta ett steg tillbaks och erkänna att det blev fel, grov generalisering och även inse att allt inte är svart eller vitt. Men å andra sidan möter jag ytterst sällan inom sociala kommunala/sektorn att man erkänner att det begåtts fel. Felen måste bevisas vara rätt för en myndighet behöver aldrig ta ett steg tillbaks och reflektera, fundera över om motsidan kan ha rätt. Drogdebatten är troligen en av de mest polariserade debatterna vi har i samhället. Det är för och emot. För sprutubyten, för substitubehandling, för fria droger men försidan har ofta lika svårt att se argumenten från andra sidan som den som är emot. Vi gör anspråk på att äga frågan, vara allenarådande. Det är genom att äga frågan som vi verkar motivera vår existens i debatten.

Inom den sociala Vanvården har många försökt äga frågan. Samhällets Styvbarn blev den organisation som överlevde av alla sk tidigare intressegrupper. Man äger frågan. Äga frågan om social upprättelse vill också enskilda aktörer, därför att det sprider glans och kastar sol över oss.  ”Röster För Barn”  har en mer pragmatisk syn, de äger inte frågan men vill vara en del i förändring och förbättring för dagens barn och för s.k 1980 gruppen. Vad jag egentligen menar är att vi inte äger frågorna om drogdebatten, social vanvård, utsatthet. Det finns ett spektrum intressen och viljor till förändringar. Vare sig vi tillhör Brukarföreningen, RFHL, RNS, Styvbarn etc behöver vi den kollektiva debatten och samverkan för att nå fram, nå resultat. Jag vågar påstå att ingen av oss kommer att nå det maximala resultatet för envar, men väl hitta kompromisser.

Vad vi än gör är målet att det skall bli bra i slutänden. Det är hur vi arbetar mot målet som blir särskiljande. Men återigen om resultatet blir fel vem av oss tar ett steg tillbaks och säger okej vi får göra om och försöka göra rätt. Här är vi som enskilda människor lika svåra som någonsin myndigheten.

Inom Social Aktion behövs debatten, mötena och kraftmätningar men målet kan inte vara att vi vänder oss bort och säger eftersom jag fick kritik och inte fick rätt får det vara. Vi behöver alla sidor. Låt Social Aktion som sida äga frågor tillsammans och diskutera. Det är tyvärr oftast så att den talande tystnaden är vår stora fiende inte debattens hetta.

Vill bara säga att jag är oändligt glad över att vi finns och kommit så långt.

Previous post:

Next post: