PS – Post Scriptum – en retrospektiv över Christer Strömholm – Dunkers Kulturhus – Helsingborg

av Agneta Geijer den 18 mars, 2014

i Blogg, Skåne

Bild: Christer StrömholmVännerna på Place Blanche. Christer Strömholm reste i tusen och en svartvita nyanser i ständig rörelse.

Han uppfann selfien. Christer Strömholms liv var ett enda stort självporträtt av högsta klass.

Han samlade på allt. Leksaker, vaxdockor och speciella föremål han hittat på loppmarknader i Frankrike. Han var minutiös i sin ambition att fånga objekt. Även ord samlade han på. ”Ord kan vara ting”, sa han.

Han var en pedant i sitt arbete. Anarkist. En sprallig buse. Lekfull och allvarlig. En yngling i unga tonåren upp i ålderdomlig kropp. En man som gifte sig fyra gånger och hade flera konkubiner och älskarinnor. Motsägelsefull och intuitiv. Utan skam och moral när det gällde ansvarskänsla för familj och barn men ärlig och uppslukad av sitt engagemang för människorna runt om honom i världen. Som av ett inre tvång var han tvungen att alltid skapa nytt, om det så gällde att flytta sängen var natt för att slippa vakna på samma ställe varje morgon.

Han var lätt att leva med”, sa en av hans livskamrater. ”Han kombinerar det här med trygghet och fara”, sa en annan.

Han älskade barn men nöjde sig med att fotografera dem och umgås med dem. Inte att vårda dem dagligdags. Att byta blöjor luktade illa, berättar han för sin son Joakim Strömholm i videon Blunda och se.

Med kvinnor hade han ett ömsesidigt intellektuellt, jämlikt och passionerat utbyte men stannade inte hos någon av dem mer än tio år. Han försvann ljudlöst när hans inre gav signal om att det var dags att gå vidare; när hans längtan efter sig själv blev för stark. Men han behöll vänskapen med sina kvinnor för livet. Kvinnoförakt fanns inte i hans sinnevärld. Han var normlös och fördomsfri inför samhällets mest utsatta minoriteter. Han reste fri och obunden av materiella ting. En konstant sökare med kronisk inre psykisk smärta efter att ha förlorat sin far när han var 16 år. Det kraschade äktenskapet mellan hans föräldrar lämnade livslånga frågetecken i hans rastlösa men samtidigt koncentrerade och fokuserade och  autonoma konstnärshjärta. I fotografin var han trygg och säker och samtidigt oåtkomlig och oantastlig. Han iakttog och tänkte genom kameralinsen.

Christer Strömholms bilder skriver ingen på näsan. Vi är alla betraktare. Christer Strömholm bjuder på sin blick för den blottade verkligheten. Han lämnar oss till att förutsättningslöst och fritt gå in i hans karaktäristiska djuplodande fulsköna värld i tusen och en svartvita nyanser. Han ställde stora krav på den svårskildrade sanningen utan att vara sanningssägare. Han såg nämligen i lika hög grad förljugenhet och snedvridna värderingar. Och då ska man komma ihåg att vid de tillfällen han fotograferade talade man inte högt om varken queer eller transsexuella som överhuvudtaget inte hade existensberättigande.

Han noterade sakligt och kärleksfullt men osentimentalt. Han gick närgånget – utan att vara påträngande – in på platser där människor levde på yttersta marginalen. Randexistenserna. De transsexuella. Barn. Horor. Fattiga. Åldriga och tandlösa människor med djupa fåror i ansiktet; slitna av hårt arbete och fattigdom. Han blev nära vän med sina modeller som välkomnade honom som en like och frågade nyfiket om han tagit med sig fler bilder att visa upp. Han uttryckte och fångade det mest gripande, brutala, påtagliga och oretuscherade som skedde på Place Blanche och Place de Pigalle i Paris mitt i det liv han levde genom sin kameralins. Han gjorde sig till redskap med samtliga sina sinnen och blev en professionell iakttagare. Han släppte aldrig taget om eller kontrollen över ljuset, formen, vinklarna, upplevelserna, skuggornas fall och ljusspel i gränder, i skumma rum och barer och asketiska härbärgen. Naken hud. Kön. Handikapp, våld och tragik. Inget väjde han för.

Måhända hans barn upplevde ett emotionellt avstånd till sin far. I den äldste sonen Joakim Strömholms dokumentär Blunda och se ger Christer Strömholm inte heller där svar på de mest nyfikna frågorna, även om det lyser värme och respekt mellan deras ögonpar. Christer Strömholm bevarar sin integritet för eftervärlden liksom myten om den legendariske fotografen som stod som förebild för mången mästerfotograf i hans dokumentära fotspår inom genren Street Photography.

Utställningen pågår till den 18 maj 2014 parallellt med Moderna Muséets fotoutställning i Malmö ”Ett sätt att leva – Svensk fotografi från Christer Strömholm till idag” 

 

Kommentarer är avstängda för den här posten.

Previous post:

Next post: