Min granne var en yxmördare

av harmlesslife den 21 mars, 2012

i Skrivarverkstad Sthlm

Rummet till höger om mig beboddes av en mansdråpare. I rummet till vänster huserade Jämtlands mest beryktade bedragare. En bit bort bodde en kvinna som hade för vana att spotta på mig och kasta tallrikar i golvet. Däremellan bodde en allmänt jobbig ”värsting”. Mitt brott var att jag skadade mig själv.

Jag är tacksam över mina grannar, de var inte smittsamma. Jag är glad att det inte fanns någon mer självskadande ung tjej på min avdelning. Jag hade ingen som på det sättet konkurrerade om mitt bakvända sätt att kommunicera.

För det är kommunikation självskadande handlar om. ”Släppa ut ångest” javisst, men för mig har det aldrig varit det i botten liggande problemet. Jag har desperat sökt ord att förklara min inre smärta, frustration och förtvivlan över min livssituation.

Jag läser om unga tjejer som upplever sig kränkta och rättslösa på rättspsyk i Sundsvall. Jag förstår de känslorna, jag har själv varit där. Jag har blivit lagd i bälte, blivit satt i isoleringscell och jag har fått de förhatliga läderhandskarna låsta på mina händer. Jag fördömer den ”behandlingen” å det grövsta, vare sig det sker i behandlingssyfte eller bestraffning.

Jag var i Sundsvall i två veckor vilket var alldeles tillräckligt för att det skulle ta månader och i viss mån år att komma över den så kallade behandlingen och det bemötandet.

Efter många års inlåsning på olika psykavdelningar anser jag mig ha viss erfarenhet av dagens psykiatri. Många långa tider har inlåsningen skett på allmänpsykiatriska avdelningar. Värt att påpekas är att även om jag befinner mig bakom en låst dörr där på frivillig basis så känner jag mig ändå tämligen rättslös. Jag har ingen möjlighet att ta mig ut genom denna låsta dörr med mindre än att jag skrivs ut av en läkare. Tillgången på läkare inom vården, i synnerhet psykvården, vet var och en att den är minst sagt begränsad. Det kan ta många timmar innan en läkare kommer för att tala med mig, i värsta fall, oftast helger, kan det ta upp till dygn innan jag får det där samtalet.

När jag väl sitter där med läkaren framför mig är det långt ifrån säkert att jag ändå kommer därifrån. I mitt fall har det oräkneliga gånger bara lett till att jag blivit konverterad från frivillig vård till tvångsvård, så var det med den ”öppna” dörren. Den stängda och låsta dörren står nu plötsligt framför mig med ytterligare lås och med den en stark känsla av maktlöshet, och rättslöshet.

Mot alla dessa larm om förskräckligheten att sätta självskadare på rättspsyk, vilket ofta framförs av upprörda utomstående å ”mina vägnar” måste jag vittna om att mina fyra år på den rättspykiatriska avdelningen i Östersund på sent 90-tal var de bästa åren under hela min tid bakom rättslöshetens dörrar.

Visst jag var maktlös, jag hade brottslingar till grannar, jag var tvungen att äta olika former av köttfärs med brunsås och lingonsylt fyra gånger i veckan MEN jag hade turen att vara ensam självskadare. Det som för mig var det mest läkande under dessa år var att det äntligen blev lite lugn och ro kring mig.

På en allmänpsykiatrisk avdelning är det ständigt frågan om ett minimum av inläggningsdagar vilket gör att patientgruppen ständigt förändras. Mina grannar på avdelningen, vilket mycket väl kan bo i samma rum som jag, har alla möjliga olika sorters diagnoser. Det kan mycket väl finnas fler med samma problematiska läge som jag, dvs självskadare.

Eftersom jag nu med bestämdhet anser att självskadande ytterst handlar om ett bakvänt sätt att kommunicera kan var och en tänka sig hur situtationen för dessa ”stackars självskadande unga tjejer” blir då alla lika desperat försöker nå fram till en alltmer stressad och underbemannad personal.

Om jag i denna stökiga, stressiga och torftiga miljö måste ta till allt mer drastiska för mig destruktiva handlingar för att på något sätt dra uppmärksamhet till mig – hos vem eller var ligger problemet? Hos mig, som är där för att jag är sjuk, hos den stressade personalen eller kanske ligger problemet i bakomliggande politiska strategier.

Efter mina första tre års valsande runt på olika allmänpsykiatriska avdelningar med ständiga hot om utskrivningar, ständig kamp om uppmärksamhet för att få till stånd samtal och bekräftelse blir jag placerad på rättspsyk med motiveringen att ”där är i alla fall dörren låst”. Jag är nöjd.

Äntligen får jag lugn och ro att försöka hitta nya vägar att kommunicera. Jag har alltid fått höra hur verbal jag är ändå har orden för den förtvivlan, kaos och smärta som lagrats i mitt inre inte funnits där för mig. Hur sätter man ord på fullständigt kaos? Det känns som att försöka passa in en rund boll i ett fyrkantigt hål.

Strax efter att jag lämnat rättspsyk i Sundsvall gick diskussionens vågor höga i media. Upprördhet och indignation svallade fram och åter. ”Det var skamligt och grymt att placera oskyldigt unga självskadande flickor tillsammans med diverse brottslingar.” ”Det var självklart att flickorna skulle få vara på en egen avdelning där de skulle vara med sina likar.”

Första gången jag skar mig själv var på min andra dag på min första allmänpsykiatriska avdelning. Jag såg och lärde från en annan patient – en ung tjej!

Jag är övertygad om att det är förödande att separera alla “självskadare” på egna avdelningar. Självskadande är otroligt smittsamt. Det är väl ändå ingen som vill att det är ett beteende som ska sprida sig dit där det ännu inte fått fullt fäste.

Jag har hellre en yxmördare till granne än en liten tjej som skär sig själv i armarna.

Det jag som självskadare behöver när jag kommer in på en slutenvårdsavdelning är en klar struktur. Jag behöver veta vad som gäller och vad jag kan hålla mig i när min egen värld kantrar. Jag behöver uppmärksamhet, jag behöver närhet och någon som lyssnar, jag behöver bekräftelse och jag behöver tid.

För att få allt detta behövs personal! Närvarande och förstående personal är vida överstigande vilken typ av avdelning jag är på. Om jag får den kontakt och möten jag behöver spelar det ingen roll var jag är.

Allt jag behöver är att bli lyssnad på, bli tagen på allvar och bli bekräftad. Jag är mer än en patient, en diagnos – jag är en människa, precis som du.

 


Kommentarer är avstängda för den här posten.

Previous post:

Next post: