Mårten Schultz om vanvården som försvann

av Anne Skåner den 12 september, 2012

i Blogg

I måndags var det presskonferens, på årsdagen av då Maria Larsson sa att Vanvårdade barn inte skulle få ersättning. Det var också den dagen vi lite i glömska beslutat om presskonferensen där Sofia Rapp-Johansson tillsammans med sin advokat Jens-Victor Palm berättade om den kommande stämningsprocessen mot Enköpings Kommun/Svenska Staten.

Det är ett tufft jobb Sofia gör inte bara genom att lämna ut sig själv till all den cynism och det förakt som finns i Sverige för människor som kämpar för något gott. Att lämna sitt liv i utbyte mot att andra barn skall få det bättre är något som få troligen inte kan ta till sig. Sofia söker inte pengar, kräver inga miljoner. Hon har inga miljoner visst hennes böcker säljer, föreläsningar men Sofia har också ett hjärta som gör att hon om det behövs nöjer sig med lite för att nå ut.

 

Presskonferensen var ett led i att öppna dörren för gruppen efter 1980 – 2002 inom den svenska vanvårdsgruppen. Den grupp som politikerna sorgfälligt valde att glömma eller helt enkelt bara trolla bort. Men de finns och det finns inga trolleriknep som ger Sofia Rapp-Johansson och hennes medsystrar-bröder sina liv till tillbaks. Detta lika lite som vår,  vi lite äldres barndom någonsin går i repris.

Mårten Schultz professor i civilrätt vid Stockholms Universitet skriver i dagens DN följande ”Det knyter sig i magen när jag läser. Jag tänker på mina egna barn, på deras kamrater, på barn jag ser varje dag. Jag tänker på all den omtanke, omsorg och oro jag och andra vuxna i min omgivning ägnar dessa barn. Jag tänker på min egen barndom.” ”Stämningsansökningar är sällan dokument som sätter i gång känslor. Även de mest tragiska händelser framstår som oundvikliga, närmast som historiska fakta, i juridikens anemiska språk. Men de vidrigheter Sofia redogör för tränger igenom och griper tag.”

Han uttrycker samma känslor som en gång Göran Johansson inför samlad press på Socialdepartementet uttryckte i samband med att vanvårdsutredningens första del presenterades. Han uttrycker samma känslor som Jens-Victor Palm Sofias jurist uttrycker inför media. Min reflektion. Hur kan ett barns liv tillåtas bli och vara ett veritabelt helvete samtidigt som samhället sitter på parkett o tittar på.  Man kan värja sig mot verkligheten, ingen vill eller kan tro att barn behandlas så illa. ”Jag vet inte om de närmast ofattbara orättvisor som Sofia Rapp Johansson beskriver genom sin stämningsansökan är sanna eller falska. Men jag vet att hon utsätts för en orättvisa även i dag, när hon får ett sämre skydd av rättssamhället än de som drabbades tidigare.

Ändå vet jag att det finns fler historier som Sofias i utredningen om oss äldre, i utredningar idag. I utredningar 1980-2002.

Sofia jobbar för barnen, hon är en större fighter än någonsin BRIS och Rädda Barnen med alla sina pengar bakom sig. BRIS och RÄDDA BARNEN skulle självklart stått bakom Sofia Rapp i det är jobbet. De skulle ha stått där som en två organisationer vilka tar till vara Barns rättigheter mot mot myndigheter och vuxna som tar deras barndom. Men Rädda Barnen meddelar genom en okunnig pressekreterare att man minsann inte engagerar sig i enskilda fall. Detta trots att RB visste hela historien, syftet med Sofias jobb och önskan om lagändring och rättssäkerhet för barn. Nej RB är mer intresserade av att frottera sig med etablissemanget som ser till att fylla kassorna. Vad spelar väl en liten person som lägger sitt liv i det allmännas tjänst för roll när RB har fullt upp med jobba för helheten. Glömde ta bort Rädda Barnens namn på pressinbjudan, fick ett högtravande mail från pressekreteraren som frågade om något hade ändrats sedan hennes besked om avslag på medverkan. Ordförande Inger Ashing skriver så här om sig själv ”- Under hela mitt liv har jag tagit ställning mot orättvisor. Att bidra till att skapa en bättre värld, framför allt för barn och unga, har alltid varit viktigt för mig. Mitt engagemang i Rädda Barnen har framför allt varit i Rosengårds lokalförening i Malmö, som jag tillsammans med andra i början av 90-talet var starkt drivande i att bilda.”

BRIS orkade inte ens svara, Kattis Ahlström som leder BRIS idag kan jag ibland undra av vilka skäl hon är där. Känd från TV o Media men hennes företrädare var kanske inte känd men oerhört kunnig och driven. Inte minst han förstod frågor som Sofia Rapp och vi inom vanvården av barn har lyft. Jag är glad över att BRIS finns iden är strålande, BRIS har drivit frågor men det största hjärtat har BO Fredrik Malmberg. Han sitter som avlönad av regeringen men lyckas ändå föra barnfrågorna framåt, med värme och patos. Och han är inte rädd, tro mig.

Men jag vågar påstå att om Sofias och vårt gemensamma arbete leder till ändring i någon form, kommer såväl BRIS som Rädda Barnen stå vid sidan och säga att det här har vi också arbetat för. Det är också ett skäl till att jag hoppas att efter 1980 får ersättning, att vi får en lagändring för dagens barn. Mobbinglagen för utsatta barn i skolan togs inte fram på initiativ av Barnrättsorganisationerna.

Sofia skriver i sin blogg. Ni möter bilder av en glad och positiv tjej men texter som snabbt tar ner oss på jorden

”Har ett fosterbarn rättigheter?

Har ett fosterbarn rätt att säga sin mening?

Vem lyssnar på ett fosterbarn?

Gör du?

Jag har anmält staten, jag har riktat en anmälan mot Enköpings kommun för de övergrepp o den försummelse dom utsatte mej för som barn.
Jag lever med konstanta ärr och ett ibland ett alldeles söndertrasat känslopaket – men det kan jag leva med. Jag kan hantera det så länge jag vet att jag gör skillnad för de barn som mår dåligt idag, som i detta nu och i framtiden kommer tvingas genomlida det jag gjorde, jag kan leva med alla mina inre demoner så länge jag får tro att jag gör skillnad.”

Det som är viktigt här är också att Sofia tillsammans med sin advokat vill arbeta för rättssäkerhet för de barn som omhändertas och utsätts för kränkning och vanvård idag inom samhällsvården. Men så är det ju RB o BRIS jobbar inte för enskilda ärenden bara de övergripande svävande målen.

Något jag skulle önska blev verklighet är att barnrättsfrågor får en större tyngd inom advokatkåren. Att barns utsatthet för kränkningar och orättvisor blir attraktivt. Det är krånliga ärenden, det är föga inkomstbringande, BARNEN kan ju inte betala men det är framtiden som skall ta över och det är det högsta värdet i mitt sätt att se det.

Mer om detta:

Newsmill RosenRasande SofiaRappJohansson.se

Kommentarer är avstängda för den här posten.

Previous post:

Next post: