Konsekvenserna av ett bortvalt barn

av Agneta Geijer den 9 april, 2014

i Blogg, Skåne

Bild Helen Lindell

Du bad om det ofattbara

Kalla mig inte för mamma mer

Du förstod nog aldrig

Mamma

Att jag bröts av

Gick sönder

Dog

Så inleds kapitel 8 i författaren Helen Lindells självbiografiska bok Bortvald. En berättelse som skakar om läsaren emotionellt i grunden, som skär genom hjärtat, rör om och gör ont, eftersom sanningen kan vara svår. Jag läser en bok som välter myten om den villkorslöst älskande modern på ända. Alla mödrar älskar inte sina barn. Det är svårt att smälta och förstå; så plågsamt att ta in att de flesta av oss väljer att förtränga sanningen och i stället fortsätter att i det längsta tro på sagan om att ”alla mödrar älskar sina barn”. Det måste det vara så! ”Du ska hedra din fader och moder…” . Till och med våra DNA-molekyler är inprogrammerade till att knyta an till våra barn och vice versa; barnet till modern. Naturlagen får till varje pris inte brytas.

”En av de mest smärtsamma upplevelser som vi kan konfronteras med är att vår mamma inte har älskat oss. Eller att hon inte älskat oss tillräckligt för att ändra sina dysfunktionella beteenden…” skriver psykologen Liria Ortiz i boken Jag & min mamma.

Helen Lindell beskriver klokt och klarsynt om några av de mest ”smärtsamma upplevelser vi människor kan konfronteras med” – nämligen att bli bortstött från och mobbad av sin egen mor. Utkastad ur hemmet för att dölja det faktum att ett brott skett mitt framför ögonen på moderns biologiska döttrar. Helen gick inte att föra bakom ljuset. Hon var den obstinata pojkflickan som protesterade och sa ifrån. Modern såg till att dottern fick en MBD-diagnos och förklarade henne vara en kronisk lögnare varpå en mardrömslik livsresa startade som innebar flera fosterhemsplaceringar.

Det började alltid bra. Fosterfamiljens hem verkade idylliskt. Tryggt. Ombonat. Helen fick hopp om att få det bättte, bli accepterad och kanske – till och med älskad men Helen fick gång på gång sin självkänsla skadad och nedbruten trots att hon gjorde allt hon kunde för att vara till lags. Slavade. Hjälpte till. Offrade sig. Lade sig platt och blev medberoende och utsatt av fysiska såväl som psykiska övergrepp som aldrig tycktes ta slut. Hon var vacker och pojkar såväl i hennes egen ålder såsom äldre män drogs till hennes skönhet och sex appeal. Helen längtade efter kärlek, närhet och bekräftelse samt stadga och stabilitet i hennes kaotiska livssituation. Hon bad om hjälp, men ingen människa i hennes närhet var lyhörd eller kompetent nog att förstå vad Helen behövde eller vad som pågick bakom lyckta dörrar i barnets liv.

Första gången Helen bad om hjälp var hon tolv år. Rädd, men troskyldigt tog den modiga Helen sig samman för att träda in på socialtjänstens kontor. Hon ville förklara. Men Helen som var barn, fick bära skulden för brottet som skedde av vuxna i hennes eget hem. Det var Helen som blev ifrågasatt. Det var Helen som inte motsvarade vuxnas föreställningar om hur hon borde varit i deras ögon. Helen kastades mellan hopp och förtvivlan men berättar tydligt och lugnt; till och med kärleksfullt, om en brutal verklighet som blottar vuxnas tillkortakommanden och dysfunktionella beteenden. Helen tycks få klä skott och bli måltavla för människors drömmar och besvikelser, så som ofta sker med starka personligheter, även om de råkar vara barn. Helen blir i sin övergivenhet helt enkelt omedvetet utnyttjad av vuxnas projektioner och obearbetade psykologiska skador, såsom pedofili.

Hur kan det bli som det blir i Helens – till synes hopplösa liv? Varför drar hon och sedermera hennes två barn som tre magneter till sig nya bekymmer och problem? Helen bär med sig ett mönster från tidig barndom hon inte får chansen till eller hjälp med att bryta eller bearbeta. Den ena chocken avlöser den andra. Inte förrän hon i mogen ålder en dag blir utsatt för ett mordförsök av en före detta pojkvän som tappar besinningen och kastar henne in i ett berg; en våldshandling som obönhörligen borde lett till döden, slår en mental blixt från en klar himmel rakt ner framför hennes fötter.  Helen hade änglavakt. Helen reste sig utan en skråma och förstod som i ett dråpslag, skillnaden mellan sjukt och friskt. Hon vände om i en u-sväng och började leva med insikter om vad hon önskade och ville ha, vilket hon skriver om i sin bok nummer två, som kommer ut inom kort.

Helen är idag 46 år. Stark och positiv och en uppskattad föreläsare som generöst delar med sig av hur hon med sin intelligenta livskraft lyckades stega ur flera decenniers upplevelser av rätts- och samhällsövergrepp från myndighetspersoner som med hjälp av skattemedel missbrukat sina positioner. Helen lever inte längre på nåder. Hon har gått igenom effekterna av vrede och hat. Idag har hon skaffat sig tillit, självförtroende och självkänsla efter att ha varit så till den milda grad traumatiserad att hon förlorade talförmågan, talför och språkligt begåvad hon är. Ett bokstavligt talat ett fantastiskt exempel på en kvinna som erövrat sin röst. En hög och klar röst.

Helen Lindell besöker Social Aktion i Skåne under eventet Röster den 24 maj på Apostrof Kultur, Stora Södergatan 35 i Lund. Eventet börjar klockan 11.00. 

Kommentarer är avstängda för den här posten.

Previous post:

Next post: