För vem finns psykakuten?

av webbmaster den 8 november, 2012

i Debatt

Jag är en kvinna med långvarig psykisk ohälsa. Mina diagnoser är paranoid schizofreni och känslomässigt instabil personlighetsstörning. Jag har gjort flera allvarliga självmordsförsök. Jag har druckit lut vid två tillfällen, varav det senare gav sådana komplikationer att jag fortfarande måste åka till kirurgen varannan månad för att vidga strupen. Dessutom har jag skurit mig mycket, tänt eld på mig själv och överdoserat tabletter. Min medicinlista är gedigen. Flera gånger i veckan går jag till psykolog och terapeut. Utöver detta har jag boendestöd tre gånger i veckan. Jag har många gånger blivit hämtad av polis i mitt hem, under kaotiska former, då jag varit i sådant skick att jag varken kunnat eller velat ta mig till psykakuten, på egen hand.

Vid just detta tillfälle sitter jag hemma och mår allt sämre. Har mycket självmordstankar och självskadetankar om att snitta upp buken eller skära halsen av mig. Jag har tidigare fått uppmaning av mina olika kontakter inom psykiatrin att söka psykakuten när det blir för jobbigt. Så trots att jag helst vill sitta hemma och bara dö, ger jag mig iväg till psykakuten för att få hjälp med min ångest. Tänker att det inte ska bli någon polishandräckning denna gång.

När jag kommer dit möts jag i dörren av en skötare. Vi har aldrig träffats tidigare. Han vägrar släppa in mig. Samtalet förs alltså utomhus. Gråten sitter som en klump i magen, gör det svårt att andas. Jag förklarar att jag måste få prata med någon eftersom jag har självskadetankar och självmordstankar. Säger att jag många gånger har skadat mig själv. Han undrar om jag vill bli inlagd och det vet jag inte. Vill jag inte bli inlagd är det ingen mening att jag kommer in, tycker han. Då jag säger att jag är känd inom psykiatrin menar han på att jag får vända mig till öppenvården på måndag. Nu är det lördag! Dessutom har de fullt med andra patienter så de kan inte ta emot mig också. Jag förstår att jag måste vänta, men han avvisar mig. Vad har han för rätt att neka mig ett samtal med någon? Det är kanske ett samtal som är skillnaden mellan liv och död för mig just nu. Så när vi stått och dividerat en stund där ute, bara vänder jag på klacken och går. Gråter högt. Känner mig helt värdelös.

Väl hemma tar jag till spriten och tabletter. Skriver avskedsbrev, somnar och hoppas på att inte vakna. Men det gör jag. Besviken.

Detta är inte första gången jag blir avvisad på detta sätt. Vid det tillfället fick jag svaret i telefon att ”det är ingen mening du kommer hit, för vi kan ändå inte göra nåt för dig”. Efter det samtalet skar jag mig svårt på magen och fick sys med många stygn på vanliga akuten – där blir man mottagen.

Jag bara undrar; ska jag bli bemött såhär? I så fall tänker jag aldrig mer söka mig till psykakuten när jag känner att jag helst av allt bara vill dö. Och jag vill bara veta, vart ska jag vända mig då? Får man bemötas utan respekt bara för att illamåendet sitter i psyket? Inom somatiken hade det inte gått till så här. Ingen hade ju sagt till någon med brutet ben att ”gå du på benet till på måndag för vi har inte tid med dig”. Men var i ligger skillnaden? Ska man inte bemötas lika? Inom somatiken hade man åtminstone fått en bedömning av en sjuksköterska. Inomhus!

Sofia, Skåne

Kommentarer är avstängda för den här posten.

Previous post:

Next post: