Finns det något positivt med funktionsnedsättning?

av Redaktion den 27 maj, 2013

i Berättelser, Blogg, Debatt, Skrivarkurs Göteborg vt 2013

”Jag ser min sjukdom som min största förbannelse, absolut, men också min största tillgång.” Så skrev Malin, en av deltagarna i skrivcirkeln i Göteborg våren 2013.

Vid ett skrivtillfälle utmanade vi oss och sökte efter något som kunde vara positivt med att ha en funktionsnedsättning.  Tvärt emot vad många människor omkring oss tror och tänker, alla de som tycker synd om, vill bota, anpassa och kompensera till varje pris, så fanns det flera goda ting att uppskatta.

Läs deras berättelser här. Och fundera en stund på hur du själv tänker om livskvalitet, oavsett om du har en funktionsnedsättning eller inte. Kommentera gärna.

Finns det något positivt med min funktionsnedsättning?

Malin

Det började med carpe diem. Fånga dagen. Lev i nuet. Uppskatta de små sakerna i livet. Ord och uttryck. Alla tycker att det är klokt, alla tycker att det är eftersträvansvärt. Jag har haft såna klichéer i bakhuvudet i många år men det är först nu jag verkligen känner innebörden utav dem.

Jag har ägnat mig åt mycket självhat, mycket utåtriktat hat också, mycket frustration, ilska, hopplöshet och meningslöshet. Många har försökt hjälpa mig, många har försökt plantera nya frön i mitt huvud och kanske har jag vattnat dem i början, men till slut låtit dem tyna bort i myllan. Allt jag gått igenom har lärt mig se att de bra upplevelserna är just underbara och de dåliga upplevelserna är erfarenheter.

Innan allt det här var jag en typisk universalsvensk som inte vågade prata om de tuffa sakerna i livet, jag skulle klara mig själv och bara veklingar gråter. Att jag kraschade så hårt att det inte längre gick att dölja tvingade mig att komma över den sortens trams. Att jag är så öppen har gjort att jag direkt hittar de människor jag trivs ihop med när jag träffar dem för den kärlek och respekt man visar får man oftast tillbaka. Man kan vända allt till något bra.

Jag ser min sjukdom som min största förbannelse, absolut, men också min största tillgång.

När Victoria pratat om sin synnedsättning och sa att det är mycket bättre när barnen kom fram och frågade än att föräldrarna hyschar såg jag situationen så tydligt. Jag ska sluta vara rädd för funktionshinder och rädd för att människorna som har dem ska ta illa upp och istället bara uppmärksamma att det är som det är för att sedan lägga hindret bakom sig.

 

Victoria

Fördelar med att se dåligt/vara synskadad/blind/synsvag/svagsynt, eller som det numera heter, ha en synnedsättning, finns det flera av. Tyvärr hamnar fokus allt som oftast på vad som är jobbigt, svårt eller opraktiskt. För mig finns det ingen som helst orättvisa i att många ser och några inte. Svårigheterna har för mig med samhället och inte med funktionsnedsättningen att göra.

Nog om det och tillbaka till listan över vilka positiva effekter synnedsättningen har på mitt liv:

* Jag kan läsa i mörker. Punktskriften är helt ovärderlig och ger mig också friheten att ha fusklappar och stödord som jag inte behöver ”titta” på.

* Synnedsättningen har, inte per automatik, men genom de utmaningar jag ibland ställts inför, gjort mig både målmedveten och ödmjuk i en väl avvägd kombination.

* Många och simpla är de små knep och trix som jag lärt mig använda för att göra vardagen lättare. exempelvis så hör, känner och luktar jag mer, vilket Inte är samma sak som bättre än andra.

* De dagar som den vita käppen gör mig sällskap får jag av skäl som jag än idag inte begriper prata med alla möjliga, ofta väldigt trevliga barn och andra modeller av människor.

* Det är spännande att gå ut och handla! Man får se vad för slags mat och vilken storlek det är på kläderna man får med sig hem.

* Även om det blir tröttsamt ibland kan man le åt alla som på allvar tror, att ”den som inte ser i gengäld är väldigt musikalisk”.

 

Monica

Jag är patient på en psykosmottagning. Det är inte hela min identitet – men det är del av den människa jag är. Jag får ofta frågan vad man gör på en psykosmottagning. Svaret då är nästan alltid: pratar. Det händer att man får medicin, tar blodprov eller utför något slags test, men för den allra största delen är det samtal.

Samtalen kan handla om allt möjligt. Om mina röster. Om mina rädslor. Om mina mediciner. Om min arbetsträning. Om min fritid. Om mina barn. Det är inte så komplicerat. Precis som livet skiftar karaktär skiftar också samtalens innehåll. Och mitt liv är på inget sätt statiskt. Det skiftar karaktär.

Alla dessa samtal (jag har nog varit på flera hundra vid det här laget) har gjort mig till en ödmjukare människa. Jag har fått förståelse för mig själv och min situation. Och för andra och deras situationer. För jag är ju inte ensam. På mottagningen går ju många patienter.

Just ödmjukheten inför mänskligheten är något jag värderar högt. Jag upplever mig som mer tolerant nu än tidigare och mindre rädd för det avvikande – jag är ju själv i viss mån avvikande, och jag har insikt om det.

Ibland blir jag inlagd på sjukhus. Då är jag riktigt dålig. Det är också en nyttig erfarenhet, att berövas sin frihet. Att som LPT-patient få åka polisbil till sjukhuset, att bli visiterad, att få persedlar ifråntagna, att få vak. Allt detta är integritetskränkande och förödmjukande. Men det gör också att man lättare förstår hur det är att leva utsatt. Att t ex komma som flykting till ett annat land. Eller leva på institution. Ödmjukheten går som en röd tråd genom mina erfarenheter.

Men det finns mer. Sjukdomen i sig ger mig inte bara ödmjukhet, den öppnar också upp för mera intryck. Mina sinnen blir som öppna sår – på gott och ont. Ljus och starka färger bränner som svetslågor i mina ögon, medan mjukare bilder skapar inspiration och livsglädje. Skarpa ljud skär genom kroppen, fast musik eller barnens skratt kan få mig att bubbla över av glädje. Lukter kan göra det omöjligt att andas eller få mig att dra riktigt djupa andetag. Och taktil beröring kan kännas som den mjukaste smekning.

Alla sinnen befinner sig i ett öppet skick. Jag är som en konstnär som måste se världen utifrån skuggans perspektiv. Bara det att jag får se skuggorna inte bara av föremålen runtomkring mig, utan skuggan av ljud, ljus, lukt, smak och känsel. Ibland blir det för mycket. Då blir jag sjuk – det kallas stress. Ibland är det alldeles lagom och blir upphov till texter, målningar, musik eller lyrik. Då är jag tacksam över att jag har den där defekten. Den där avarten som gör att jag är patient på en psykosmottagning. Annars hade nog mitt liv varit bra mycket fattigare.

 

Madelein

Du får inte lov att vara FÖR positivt inställd till din diagnos. Om du pratar om diagnosen i termer av tillgångar och funktionshöjare så har du indirekt bjudit in till hets mot minoritet.

Jag kanske överdriver lite men överdrifter gör att folk förstår vad man menar. Det är antingen den vanliga mobben (den som inte tror att ADHD finns) som gnyr eller så är det personer med egen diagnos som har svårare symtom än vad jag själv har som motsätter sig att ADHD kan vara en tillgång. Det som jag gillar allra bäst med min ADHD är att det har gjort mig till en ”doer”. En som gör, en som vågar chansa och en som vågar riskera. Självklart kan man vända på det och få allt det där till någonting negativt men jag är färdig med det för längesedan.

Jag tror på ordets makt, jag tror på self-efficacy. Det blir vad du gör det till. Tror du att du skall lyckas så gör du det tror du att du kommer misslyckas så gör du det. Jag vet att jag får det till att verka så enkelt när jag raljerar över situationen men jag vill absolut inte förringa någon annans svårigheter. Så här är det för MIG!

Jag är en person som troligtvis har haft det en hel del tuffare i livet än de flesta andra. Jag har levt med missbruk, depressioner, ätstörningar och i förhållande av misshandel. Jag har haft psykisk ohälsa under större delen av mina ungdomsår. Jag har mått jäkligt dåligt helt enkelt. För mig blir det per automatik en slags revansch att kunna stå här och tala om att jag faktiskt har kunnat vända på eländet och göra något bra av det som för många år sedan höll på att kosta mig livet.

JA! ADHD är en livshotande diagnos, den är livshotande på så vis att om den är obehandlad så löper man många gånger större risk för att dö än vad många andra gör. Man utsätter sig för riskfyllda situationer. Man vill påverka dopaminhalten genom att utsätta sig för större och större utmaningar. Impulsivt beteende i destruktiva former leder ofta till döden.

Kanske är de dåliga åren orsaken till att jag faktiskt mår så himla bra idag. Mina svårigheter i diagnosträsket, mina symtom orsakade av min så kallade funktionsnedsättning har satt mig i klistret otaliga gånger under min uppväxt och de första vuxenåren. Jag har gjort precis allt det där, upplevt allt det där, levt allt det där som man sällan önskar sin värste fiende. Allt vill ni inte veta och allt vill jag inte berätta.

Idag är det inte så längre. jag har hittat strategier, jag lever med impulsivitet och brist på konsekvenstänk men jag har lärt mig på sätt och vis att lura mig själv. Jag hejdar mig innan det händer åtta av tio gånger. Jag lär mig mer och mer för varje dag som går. Jag gör fortfarande massor av misstag och fattar mängder av o-igenomtänkta beslut men jag tar mig framåt och jag gör det rak i ryggen och jag tror på mig själv. Idag så är mina diagnosträskrelaterade symtom orsaken till att jag faktiskt fixar grejer.

Jag har vänt en otroligt destruktiv kraft till att bli en konstruktiv egenskap. Det hade jag aldrig klarat utan min ADHD! Jag är hyfsat övertygad om att de flesta av oss har den där envise djävulen någonstans inom oss, tyglad eller otämjd.

Det här är mina privata åsikter, jag representerar ingen annan än mig själv! Jag vet att förmodligen några uppfattar det här som stötande, kanske någon till och med kränkande. Det är självfallet inte min avsikt. Jag beskriver rakt och ärligt hur det har varit och är för mig.

 

Maja

Jag har en fysisk sjukdom som gör mig ganska handikappad. Eller väldigt, eller mittemellan, det varierar en smula.

Jag kan inte hålla igång på samma sätt som en frisk en. Jag kan inte gå längre sträckor, kan inte bära tungt och händerna lyder bara ibland.

Mitt behov av vila är stort, milt uttryckt.

En medpatient kallar det ”farthinder”. ”Farthindret EDS”. Det stämmer bra. Allting får gå långsammare för mig. Träning finns inte ens med i planeringen längre.

Det som kan bli positivt är att jag tvingas till stillhet och vila i en värld där många längtar efter det men aldrig får till det.

Jag blir ofta tvungen.

Först gnyr jag inombords och ibland till andra för det blir så mycket som jag inte får gjort. Det blir så mycket jag får avstå. Det blir också väldigt stökigt och dammigt i mitt hem.

Men när det ändå blir på det där viset, när jag bara blir liggande ändå, då får jag också en del av några djupare tankar jag skulle missat annars. Jag får en närmare relation till mig själv då jag får inse att jag ändå inte har orken att träffa någon den dagen.

En gammal klyscha lyder ” Den som kan vara glad åt lite har mycket att vara glad åt”. Det kommer som en konsekvens av min sjukdom. Jag kan vara innerligt glad för de dagar jag kan vara ute några timmar. Jag är också in i märgen tacksam för de stunder jag lyckas åstadkomma den vilan min kropp ber om, jag kan acceptera och njuta av stillheten, jag vet att jag behöver den.

 

Kommentarer är avstängda för den här posten.

Previous post:

Next post: