Familjehemsframtid blev ? på riksdagsseminarium

av Anne Skåner den 14 mars, 2014

i Debatt, Stockholm

Vi behöver bra familjehem i Sverige. Ingen är emot det. Inte ens jag trots min ständigt kritiska hållning. Men när familjehemmen inte kan diskutera utifrån barnens perspektiv och barnens rättigheter är det tveksamt om familjehemsdebatten går framåt. På ett riksdagsseminarium  anordnat av  moderatledamoten Helena Bouveng och S-ledamoten Meeri Wasberg  skulle frågan om familjehemmen diskuteras framtidsinriktat. I sista minuten hade programmet ändrats så att debatt och frågestund strukits, vilket fick bl.a. Inger Forsgren, ordförande för RFHL,  att under protest lämna mötet.

Visst är det intressant att lyssna på röster kring familjehem och utsatta barn. Inga Näslund, informationsansvarig på Adoptionscentrum talade om nödvändigheten av att fler svenska barn som behöver ny familj ska kunna adopteras.  Detta istället för att bolla barnen mellan olika familjehem och samhällsinrättningar. Barn har rätt till familj och fungerar inte ursprungsfamiljen är adoption ett alternativ. Vidare togs vårdnadsöverflyttning upp vilket tillförsäkrar placerade barn en långsiktig stabilitet. Bägge förslagen behöver diskuteras. Så mycket kring detta blev det inte då sekreteraren i FACO (Familjevårdens Centralorganisation), Malena Andersson från Sala började prata om den ekonomiska förlusten vid vårdnadsöverflyttning och om att familjehemmen ska adoptera bör de ha ersättning.

Malena Andersson sa, att om man har två egna barn och också vårdnadsöverflyttade barn är risken att familjen inte kan leva på skälig standard eftersom ersättningen uteblir. Familjehemmet ska stå för barnets ev sjukvård och hjälp av annat slag. Det är ofta trasiga barn som behöver många insatser som kostar pengar.

En annan debatt var sk konsulentstödda familjehem, där FACO menar att man får bättre uppbackning som familjehem av privata företag än av kommunerna. Inget nämndes om att barnen i de hemmen hamnar mellan stolarna. Att kommunerna överlåter ansvaret också för barnen till konsulentföretaget, vilket inte är meningen. Familjehem som godkänns av konsulentföretagen kan ha fått avslag från kommunerna som familjehem, bara det visar på bristerna. Ett familjehem ska rimligtvis godkännas av kommunen.

De nya förslag som kommit fram från socialdepartementets utredning ang familjehem och HVB-hem betraktades med tveksamhet. Granskning i register görs redan, säger FACO, ja men det är frivilligt och det borde vara ny granskning vid nya placeringar kan jag från utsidan tycka. Om det nu är så väl granskat borde väl rimligtvis inte sexuella övergrepp på placerade barn vara möjliga. Men det förekommer men tystas ner av socialförvaltningarna.

Familjehemmens professionalisering var ett annat område som kom upp. Låter bra men, om det är barn som har en så kallad uppväxtplacering, långvarig placering, är det knappast vårdpersonal som behövs utan någon som kan vara en ersättare för förlorad mamma/pappa. I det här fallet måste familjehemmen diskutera vilken roll de ska ha. En mer yrkesinriktad och professionell betoning kräver i så fall utbildning inom områden som berör barnens behov, men också kring lagar och de rättigheter som barnen faktiskt har. Debatten i riksdagshuset handlade väldigt lite om barnens behov och rättigheter. Underförstått ses också den biologiska familjen som ett hinder, detta trots att en placerings syfte är att försöka återförena barnet med föräldern. Jag ges ibland känslan av att placerade barn är någon form av barn som bara finns där, utan sammanhang, kultur eller historia och att målet är att knyta an till familjehemmet – inte kunna flytta tillbaks hem.

Undersökningar visar att barn som har kontakt med sin biologiska familj och tillåts detta, klarar sig bättre i familjehemmen. Men barn måste också själva utan vuxenpåverkan avgöra om de vill eller inte vill träffa sin familj. Med andra ord – familjehemmet ska inte via s.k. goda råd avgöra om barnets ursprung är bra eller dåligt. Placerade barn presterar sämre i skolan, de  klarar sällan gymnasiet. Detta, och där kan jag instämma, beror till stor del på att barnen placeras sent på en termin i ny skola. Ofta för långt bort för att kunna gå kvar i den gamla. En del barn flyttas runt och får byta skola flera gånger under ett år. Det är svårt att bygga motivation hos de barnen. Det finns parametrar som socialtjänsten borde ta till sig i den debatten.

Jag kan inte rå för att jag tycker att familjehemsfrågan fortfarande verkar som en ekonomisk födkrok. Ändå vill jag tro att många familjer öppnar sina dörrar av vilja att bidra. Men det är farligt när debatten som Malena Andersson väckte utan möjlighet till dialog, handlar om familjehemmets försämrade standard, skälig levnadsnivå. Att man inte ska behöva leva sämre för att man tar emot en annans barn. Nej givetvis inte, men jag vet också familjehem där man lever ganska bra på verksamheten. Familjehem ska ha ersättning och pensionsgrundande sådan. De ska ha täckning för utgifter för barnet. Men då ska garanterat de pengarna gå till barnet, för barnet har rätt till skälig levnadsnivå som alla andra barn. Kostnadsersättningen får inte bli familjehemmets extra obeskattade inkomst.

Men vad hade jag önskat kommit ut ur debatten? Ja först och främst, de barn som behöver placeras. Ett väl utrett och redovisat behov. Finns det möjligheter till återförening! Ja då måste detta gälla från dag 1 och arbetet inriktas på detta. Är det en uppväxtplacering? Då ska barnet ha rätt till samma trygghet som husets egna barn och med rätt till att ha kontakt med biofamiljen om så önskas. Man måste diskutera barnen utifrån subjekt istället för objekt och ett av uttrycken som fastnade efter den här konferensen var ”Hela Samhällets Barn”. Barn är en nationell angelägenhet. Jag hade önskat att familjenhemmen kunde se mer öppet på att regeringen stärker barns rättigheter, ställer större krav på familjehemmen utifrån barnperspektivet. MEN också att man diskuterat hur vi kan stötta en biologisk familj för att barnen ska kunna bo kvar hemma.

Fostermamman i Marks som har mailat socialutskottet i flera månader om fall där både familjehem, barn och biologiska familjer far illa. Detta borde ha diskuterats vid seminariet i Riksdagshuset. Hillevi Larsson (S) uttalade sig i TV 4 om familjehem och utsatta barn och poängterade att rättssäkerheten för placerade barn måste stärkas och att det är nödvändigt med hård granskning av familjehemmen.

Det här blev ett resonemang kring seminariet som borde kunna ha förts på plats men så blev det inte. Men debatten stannar inte av och måste gå vidare även om  familjehemmen känner sig trängda – ytterst handlar det om barnens rätt.

 

Kommentarer är avstängda för den här posten.

Previous post:

Next post: