En mänsklig arbetsplats

av harmlesslife den 22 april, 2012

i Artiklar, Blogg, Debatt, Skrivarverkstad Sthlm

Jag har utsetts till syndabock för ett alltmer omänskligt arbetsklimat, en effektiviseringsiver som glömmer bort värdet av ett socialt sammanhang. Alltför ofta tas ingen hänsyn till allas vårt behov av att känna oss sedda och bekräftade som människor och inte bara som brickor i ett spel på den hårda arbetsmarknaden.

Det är stora grupper av medborgare som idag marginaliseras och rationaliseras bort pga dålig ekonomi, dålig utbildning, dålig uppväxt, dålig hälsa. Själv tillhör jag den stora misstänkliggjorda gruppen sjukskrivna, eller i mitt fall t.o.m. sjukpensionerad. Det är inte bara mitt behov av ordnad ekonomi och socialt sammanhang som ifrågasätts. Jag får också många gånger möta ett ifrågasättande av mitt behov av pension, min brist på deltagande på den allmänna arbetsmarknaden. Jag upplever mig skuldbelagd genom att jag inte “bidrar” till Sveriges välstånd, utan istället ”ligger samhället till last”.

Jag ifrågasätter den långsiktiga vinsten med dessa ständiga krav på större effektivitet, snävare budget, större personalindragningar. Någonstans får vi alla betala, och nu menar jag inte bara i det självklara personliga lidandet utan också rent krasst ekonomiskt. Regeringen kör en hård satsning på att få ut långtidssjukskrivna på den allmänna arbetsmarknaden . Det kan vara en lovvärd tanke, men kanske man samtidigt skulle fundera över hur det arbetsliv ser ut som man vill skicka ut dem i. Ett allt hårdare tempo, allt mindre plats för mänskliga värden, allt större krav på redovisade resultat. Finns det någon långsiktighet i att, i vissa fall, tvinga redan sköra människor ut i ett så pressat klimat.

Jag undrar vad som vunnits med att byta ut fikarum och fikapauser mot en kaffeautomat i korridoren. Det man vunnit i personlig hälsa med att inte tillåta rökpauser kan ha förlorats på det psykosociala planet. En plats då människa möter människa, tid för att utbyta tankar och visioner. Många är de stora planer som haft sin början kring ett kaffebord under avspända former.

Jag tillhör de marginaliserade, de som inte kan leva upp till en omänsklig effektivitet, en som behöver också ett rimligt psykosocialt klimat i min vardag. Jag arbetar. Jag arbetar hårt. Jag arbetar på min egen hälsa och det är ingen speciell förmån med det. Det är dessutom mycket dåligt betalt och väldigt lågt värderat som arbete. Jag arbetar varje dag, utan vare sig semester eller semesterersättning, för att klara min vardag så att jag inte hamnar på sjukhus pga min hälsa.

Jag har tur! Jag har efter 18 år inom psykiatrins väggar och total bortavaro från  arbetsmarknaden hittat en arbetsplats som har precis det som andra arbetsgivare rationaliserat bort. Jag arbetar på frivillig basis, dvs utan lön från en arbetsgivare, på Fountain House i Stockholm.

Fountain House är en gemenskap som arbetar med och för människor med psykisk hälsa. På Fountain House är min erfarenhet av stigmatiseringen av psykisk ohälsa en merit och inte en belastning. På Fountain House finns tid för varje individ, här är en plats där vi arbetar sida vid sida. Vi bedriver ingen terapi utan utför lika riktiga jobb som vilken arbetsplats som helst. Skillnaden ligger mer i att hos oss blir varje människa sedd och bekräftad för den man är. Här finns alla sorters människor, allt från tröttkörda läkare, jurister, präster, sjukvårdare, städare och utförsäkrade. Vi är alla delar i en gemenskap där man värdesätts utifrån den person man är och inte utifrån sin profession. Alla är vi lika underbetalda, alla är vi lika marginaliserade och stigmatiserade.

“Fontänhusmodellen” är en 60 år gammal arbetsinriktad rehabiliteringsform, den är väl beprövad och den är mycket framgångsrik. Vi lyfter människor ur sin isolering, vi ger varandra tillbaka en tilltro till sig själv och sin egen förmåga. Många är de medlemmar från Fountain House som gått vidare ut på den allmänna arbetsmarknaden. Medlemskapet på Fountain House Stockholm är livslångt, det gör att man är alltid välkommen tillbaka. Bara det i sig fungerar som en trygghet man bär med sig i den tuffa verkligheten utanför marginalen.

Fountain House Stockholm är med detta ett levande bevis på att ett psykosocialt perspektiv på en arbetsplats är vinstgivande såväl ekonomiskt som mänskligt.

En intressant blogg jag stötte på i sammanhanget är Magnus Callmyr – om missbruk och beroende. Det känns som att många liknande värderingar och erfarenheter av utanförskap finns där.

Kommentarer är avstängda för den här posten.

Previous post:

Next post: