Elisabet Höglund ibland stirrar man sig blå

av Redaktion den 10 oktober, 2013

i Blogg, Debatt

Detta är ett svar till Elisabet Höglund mot bakgrund av hennes inlägg i Aftonbladet:

Nej Elisabet, vi tror på berättelser om människor som far riktigt illa i dagens svenska samhälle, som politiken ställer utanför, får dig att se blått. Vårt ärliga och alldeles uppriktiga tips till dig blir att läsa ”Onådiga luntan”, länk

Så där ser verkligheten ut för de som har haft oturen att bli riktigt sjuka i dagens Sverige! En verklighet som man som lyckligt lottad kan förhålla sig till på många olika sätt. Ditt sätt att förhålla dig till de drabbades vardag och tillvaro gör oss mycket beklämda. Du framstår inte som någon god människa i din krönika om de sjuka.”

Elisabet Höglund skriver i sin krönika:

”Det var tragiskt att Hanne Kjöller i sin bok ”En halv sanning är också en lögn” råkade hoppa i samma galna tunna som hon anklagar sina journalistkollegor för att göra. Även om förlaget nu ger ut en rättad upplaga av boken är skadan redan skedd. Ändå är boken viktig för den som vill veta mer om den usla kampanjjournalistik som på senare år skadat trovärdigheten hos vissa delar av den svenska journalistkåren.

Den så kallade offerjournalistiken får mig att se rött. Därför har jag alltid beundrat Hanne Kjöller för hennes mod att ifrågasätta ­kollegor som anser sig ha monopol på sanningen. Offerjournalistiken går ut på att tycka synd om alla, om arbetslösa, sjukskrivna, utbrända, alla som har ont här eller där och inte anser sig kunna arbeta. Hamnar man utanför systemet har man ingen egen skuld i detta. Det är samhällets fel, det vill säga arbetsförmedlingens, regeringens, försäkringskassans eller kommunens. Aldrig någon gång ställs den ­enskilde till svars av journalisterna.

Tycka-synd-om-journalistiken har uppkommit för att det anses inhumant att ställa krav. Ingen behöver längre ta ansvar för sitt liv. Det ska någon annan göra. Krav får endast ställas på politiker och andra makthavare. Går det åt helvete för någon så är det samhällets fel. Den generösa välfärdsstaten har stoppat in oss ­under kravlöshetens mjuka duntäcke.

Inom journalistiken finns det så kallade testuggare. Dessa ska man se upp med. De är ofta svåra att genomskåda eftersom den journalistiska teknik de använder ofta liknar den mer hederliga journalistikens teknik. Testuggarna, åsiktsjournalisterna, bedriver förtäckt opinionsjournalistik: i sina inslag och artiklar driver de vissa teser och använder bara fakta som passar som bevis för dessa teser. För säkerhets skull anlitar de ”experter” som de vet har samma uppfattning som de själva. Så blir tesen ”vetenskapligt bevisad”. Den som ifrågasätter idiotförklaras och ses som allmänt ondskefull.

» Här kan du läsa hela Elisabet Höglunds krönika i AB

(Anne, Anders, Anna)

Kommentarer är avstängda för den här posten.

Previous post:

Next post: