Drogdebatten minerat område

av Anne Skåner den 3 januari, 2014

i Blogg, Debatt

Missbruksdebatten är en av de mest infekterade debatter som förs i olika media. Jag har varit med sedan tiden för socialläkaren Nils Bejerot, som av sina motståndare ansågs vara galen för att han kritiserade legalförskrivning av amfetamin till amfetamister. Jag tänker inte gå vidare med Nils Bejerot mer än så här, men det speglar den debatt som pågått från 1960-talet fram till idag.
Vad är då bra och vad är dåligt för att rehablitera missbrukare? Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle
(RNS) som startades av bl.a. Nils Bejerot, har under hela sin tid förespråkat restriktiv narkotikapolitik och varit ytterst tveksamma till s.k. substitutbehandling. KRIS Kriminellas Revansh i Samhället, förespråkar nolltollerans för sina medlemmar. X-cons tillåter förskrivna preparat.
Är då KRIS detsamma som sceintologirörelsen? Vi måste alltså sätta etiketter på såväl diagnoser som tyckanden och tänkande. Man är missbrukare, har ADHD, funktionsnedsättning, är psykiskt instabil etc och den andra sidan som ifrågasätter kallas sceintologer, ickeseriösa, forskningslösa, ickehumanister. Motparten är forksningskunniga, utbildade, läkare, psykiatriker, experter etc.

Det intressanta är att de personer som förespråkar en behandling av främst heroinmissbrukare utan hjälp av substitut snabbt läggs i fållan oseriösa, saknar kunskap, är scientologer och framför allt, har ingen som helst evidens i sina argument.Den andra sidan betraktas som kunniga, forskningsinsatta och välmeriterade. Forskning betraktas som en objektiv utan påverkan av yttre krafter. Redan där tycker jag det går snett. Vidare finns förvånansvärt få artiklar, intervjuer (seriösa) där heroinister berättar hur de lagt ner sitt missbruk utan hjälp av läkemedel eller slutat med substitutionsbehandling.

Forskningen främst inom läkemedel- och sjukvård betalas till största delen genom läkemedelsindustrin själv. Det är där intresset är som störst – inte enbartför att hjälpa ev. missbrukare och andra sjuka utan också för att garantera en fortsatt vinstgivande produktion. Så fungerar läkemedelsindustrin (och kapitalismen, eller vi kan ju säga marknadsekonomin). Därmed inte sagt att det finns fler positiva effekter än negativa totalt sett.

Men det som diskuteras generellt är intressant, t.ex. inom åldringsvården där det under senare år kommit kritik från Socialstyrelsen på överförskrivning av läkemedel till äldre. När jag arbetade inom hemtjänsten hade jag pensionärer som tog upp till 13-14 olika tabletter per dag utan att förstå varför eller till vilken nytta. Det var allt från sömntabletter till Alvedon.  Inom barn- och ungdomspsykiatrin talas om ökat antal unga med depressioner, detta följs upp med ökad förskrivning av s.k. lyckopiller. Små barn rekommenderas att ges insomningsmedicin för att sova. Var finns alternativen för den här gruppen förutom läkemedel? Barn- och ungdomspsykiatrin är överbelastad, det saknas pengar och resurser att möta varje enskild ungdoms behov och framför allt: det saknas politisk kunskap om hur vi kan förändra situationen.

Barn som betraktas som motoriskt oroliga, svårhanterliga, har koncentrationsstörningar,  diagnostiseras och medicineras. Jag vågar säga att samhället gör det enkelt för sig genom att sätta diagnoser på barn och hitta kemiska lösningar. Det blir billigare för samhället än att t.ex. minska antalet elever i en klass eller ha fler resurspersoner inom skolan. Det blir billigare för samhället att ge sinnesförändrande medicin än att ge människor tillgång till alternativa insatser. Jag säger däremot inte att barn med diagnosen ADHD inte ska ha möjlighet till medicin, lika lite som att vuxna som diagnostiseras inte skall få den hjälpen. Men det handlar inte om antingen eller. Det handlar om att varje person är en individ där kollektiva s.k. evidensbaserade fakta inte alltid fungerar.

För missbrukare av droger finns idag bara två sidor, för eller emot substitutionsbehandling. Missbrukaren själv vet givetvis att som beroende av heroin underlättar det att få metadon och att därmed kunna ta tag i sin situation. Ja, så var ju tanken från början. Substitutionsbehandling för att möjliggöra inslussning till samhället. Men det finns ju även heroinister som lägger av utan ersättningsmedel och det finns de som haft substitutionsbehandling som också slutar med det.
Det finns alltså tre scenarier där alla borde vara lika accepterade att pröva utan att bli klassad i ett fack. När jag var i Schweiz då de startade legalförskrivningen av heroin pratade jag med flera med mångårigt tungt missbruk bakom sig. På frågan om inte legalförskrivning var en hjälp svarade förvånansvärt många att motivationen att sluta försvann och att det inte fanns andra alternativ.

En annan fråga blir vad vi gör med alla som inte ryms i receptblocket, cannabismissbrukare, alkoholister, kokainister, amfetaminister m.fl. Vilken ersättning ska Läkemedelsindustrin forska fram till dessa? Antabus är ingen livslång drog, den ger skador på bl.a. levern.  Var ligger mitt ansvar som människa och samhällets!

 Motivation är ett slitet ord, men vi behöver morötter, något som gör det lättare att leva i den grå och idag mycket kalla vardagen. Vi måste hitta ett samhälle där också missbrukare ryms i vardagsrummet och inte behöver stanna i hallen eller trapphuset. När vi ger substitutionsbehandling borde det vara en självklarhet att ges inslussning – till arbete, utbildning, terapi.  Borde det inte också ligga ett ansvar på den enskilde missbrukaren att ta sin del av ansvaret?! Att kräva att dörren till salongen öppnas också för dem med allt vad det innebär av utbildning, jobb, bostad.

S.k. multidiagnostiserade missbrukare blir de verkligen ”hjälpta” via apotek eller olika beroendecentra? Blir de inte kvar i hallen eller trapphuset och hur mår man rent fysiskt genom att ständigt medicinera mot olika psykiska problem. Läkemedelsproducenter tar inte ansvar för de människor som förses med läkemedel, det är inte deras uppdrag. Men de som har ansvaret, Samhället/Systemet överlåter till läkemedelsindustrin att ta lösa problemen och där de inte lyckas lämnas människa därhän.  

Anne Skånér

Relaterade Länkar

Fler missbrukare bör få centralstimulantia,  RFHL.se  Skojares och svindlares branch,  Läkemedel flödar ut på illegala marknaden,    Tvinga inte fram drogfrihet,      RNS.se

Kommentarer är avstängda för den här posten.

Previous post:

Next post: