De tre musketörerna drar svärd i metadonkonflikten

av Peter Roth den 29 maj, 2013

i Debatt

Dödsfall där metadon och buprenorfin kan mätas har ökat
Dödsfall där metadon och buprenorfin kan mätas har ökat



Berne Stålekranz, Svenska Brukarföreningen, tillsammans med Björn Fries, före detta narkotikasamordnare och Björn Johnson, docent i socialt arbete, bildar en allians som kan liknas vid de tre musketörerna i sin iver att slåss för metadon och buprenorfin som bästa och enda fungerande behandlingsform för heroinister. En gång om året anordnar Brukarföreningen ett seminarium och temat för årets seminarium var ”Metadonkonflikten – då och nu”.

På detta seminarium delar man även ut Årets Brukarvänspris som i år överraskande delades ut till Jonas Gardell. I en lite krånglig motivering lyckades man få till det att bögarnas och Jonas Gardells kamp mot diskriminering och stigmatisering gick att jämföras med Svenska Brukarföreningens kamp för sina medlemmar. I vissa kretsar skulle man kanske kalla detta för ett fall av ”pinkwashing” – dvs en politisk strategi för att få ett företag eller organisation att framstå i en bättre dager genom att visa upp en slags gay-vänlighet.

I sitt korta tacktal tog Jonas Gardell upp vikten av att inte se sig själv som ett offer. Men min upplevelse av dagen var att den tyvärr genomsyrades av en stor offermentalitet där man ständigt ville påvisa hur synd det är om de personer som har substitutionsbehandling.

Björn Johnson fortsatte seminariet med att ta upp hur argumenten mot metadonbehandling (och numera även buprenorfinbehandling) såg ut på 1970-talet. Hans slutsats var att argumenten var i stort sett likadana nu som då. Jag vet inte vad han ville säga med det. För när jag reflekterar över detta är det inte så konstigt att gamla argument håller även idag. Det sorgliga var att han i sin retorik hade plockat upp utvalda citat från enskilda personer från 1970-talet som kanske inte var de mest intelligenta, men som han använde för att få publiken att skratta och därmed också förlöjliga dagens motståndare. En sak som han också glömde bort att berätta i sin historiebeskrivning var att heroin en gång togs fram som medicin mot morfinmissbruk. Och nu har vi nya narkotikaklassade preparat, metadon och buprenorfin, som medicin mot heroinmissbruk… Historien upprepar sig.

De argument som Björn Johnson räknade upp och kritiserade är inte så konstiga för mig. Beroendeargumentet, som innebär att man anser att metadon och buprenorfin håller kvar den beroende i sin beroendesjukdom, genom att, som jag förstår det, aldrig ger opiatreceptorn i belöningssystemet möjlighet att läkas, eftersom man ständigt tillför nya opiater (i form av metadon och buprenorfin). Signalargumentet, som innebär att det ger konstiga signaler att skriva ut narkotikaklassade preparat till narkomaner. Utträngningsargumentet, som innebär att man satsar mindre på att ge heroinister drogfri behandling ju mer man satsar på substitutionsbehandling. Spridningsargumentet, som innebär att ju mer narkotikaklassade preparat det finns på marknaden desto större risk finns det för läckage, illegal försäljning och att man rekryterar nya narkomaner. Vilket har blivit väldigt tydligt när det gäller just metadon och buprenorfin! Slutligen då misskötselargumentet, som innebär att många personer som deltar i substitutionsprogrammen har ett sidomissbruk av andra droger. Till exempel bensodiazepiner, cannabis och/eller amfetamin.

Angående detta mötte jag en bekant häromdagen. Jag gick fram och gav honom en kram och berättade att jag var glad att se honom. Han berättade att han efter att varit ute och använt heroin ett tag men återigen var inskriven på metadonprogrammet. Medan vi stod där och pratade kom även den person som han stod och väntade på. Det visade sig vara hans langare som han skulle köpa amfetamin av…

Tillbaka till seminariet, som följdes av en paneldiskussion som egentligen skulle handla om metadonprogrammets historia men kom att handla om läckaget av metadon och buprenorfin ut på den illegala marknaden. Det var här offerargumenten började höras. ”Det är så synd om oss för att vi blir stämplade och misstänkliggjorda bara för att det finns ett läckage.” Man började till och med att misstänkliggöra andra patientgrupper – ”bensopatienter har inga restriktioner!”.

Diskussionen gled också över på sidomissbruket av andra droger. Även där var det synd om Brukarföreningens medlemmar. ”Pissar man för bens hamnar man längst bak i programmet” eller ”man blir tvingad att ljuga och lämna någon annans pissprov istället för att säga att man tagit bens”. Eller som Hasse som har en privat mottagning i Örebro uttryckte det: ”Det finns många som injicerar buprenorfin som kommer till mig eftersom de inte vågar berätta det på andra mottagningar. Jag har jättelång kö.” Kari från Umeå berättade att de ”i Umeå har ett problem med personer som injicerar metadon”.

Den som höll diskussionen på en nyanserad nivå var Johan Franck, som är professor i psykiatri och verksamhetschef på Beroendecentrum Stockholm. Han berättade bland annat att: ”det blir problem om det förekommer läckage. På Beroendecentrum Stockholm har vi bestämt att vi ska ha en gemensam regel att man bara får hämta ut preparaten för en vecka åt gången”. Han fortsatte: ”Helt rimligt att inte få ut så stor mängd metadon per gång. Det är ändå narkotikaklassade medel det handlar om”. Och sedan ”ni får det att låta som om man blir utskriven från substitutionsprogrammen om man lämnar enstaka positiva prover på t ex bens. Det är inte så, det handlar om att man är positiv under lång tid”. Och hans avslutningsord löd: ”Så länge som man inte accepterar ett långvarigt sidomissbruk är det en förtroendefråga. Även de med metadon måste ta ansvar för detta”.

Efter lunch var det så dags för Louise Persson, anställd på Brukarföreningens forskningsavdelning (hur har man råd med sådant?) att prata om ”ideologiserad statistik och metadondödlighet”. Kicki, ordförande i Brukarföreningens Stockholmsavdelning, hade före lunch berättat att hon såg fram emot denna punkt eftersom hon inte trodde på medias rapportering och deras statistik. Men som jag kunde se det så var de siffror och kurvor som Louise presenterade desamma som jag sett i media. Det vill säga, de slog fast att det antal människor som dött under 2011 med metadon eller buprenorfin i kroppen, hade ökat kraftigt medan påträffandet av andra droger hade minskat eller låg på samma nivå.

Sen var det då dags för en paneldiskussion om medias roll och framför allt då SVT/ABC’s inslag tidigare i våras, då man med dold kamera hade spelat in hur en person sålde buprenorfin utanför en av substitutionsmottagningarna. Brukarföreningen menade att det var ett hemskt tilltag eftersom de hade kunnat identifiera vem personen var. Jag antar att det inte var så svårt för dem eftersom de flesta missbrukare verkar känna till att det säljs mycket knark utanför dessa mottagningar och vilka som säljer. Det verkar bara som om det är själva mottagningarna som har blivit överraskade över detta. Vilket för mig är en gåta.

Brukarföreningen hade anmält ABC’s inslag för Granskningsnämnden och det var meningen att Berne Stålenkrantz skulle hålla 15 minuters inledning om denna anmälan. Men när han fick micken och skulle börja tala säger han att ”jag har inte förberett något” och istället börjar han återigen klaga över att ”som alltid när det handlar om oss knarkare så är det vi som pekas ut” och han fortsatte därefter att skylla på andra med att säga att ”bensburkarna vet ju alla att vi har köpt från pensionärer och alkoholister”. Eller genom att skylla på media genom att säga att ”många dör på grund av hur debatten förs”.

En av deltagarna i panelen var Ulf Johansson, programchef på riksnyheterna och ansvarig utgivare för SVT Rapport/Aktuellt. Och trots att Björn Fries inledde med att säga att det inte var avsikten att man skulle hitta någon syndabock, var det ändå väldigt tydligt att just så var fallet. Man hade tagit dit frilansjournalisten Hanna Sohlberger som vid sidan av Fries skulle vara moderator. Men i mina ögon hade hon istället rollen som åklagare och det var Ulf Johansson som de hade satt på de åklagades bänk. Han undvek dock skickligt att gå i clinch och höll sig sakligt till fakta och berättade bland annat att Granskningsnämnden hade friat SVT på alla punkter. Och därmed dog debatten ganska snabbt trots Hannas idoga försök att jaga upp stämningen.

Den sista avdelningen på denna måndagseftermiddag handlade om brukarinflytande. Det glädjande med denna debatt var att man verkar ha tagit intryck av till exempel tolvstegsrörelsen, eftersom man ansåg att brukare har mycket att lära socionomer och andra yrkesgrupper, och att man skulle kunna tänka sig att anställa sådana. Det är just så som tolvstegsbehandlingshem brukar resonera – att det är viktigt med utbildning men också med egen erfarenhet av missbruk – när man rekryterar personal. På dessa behandlingshem brukar man dock även prata om att det är viktigt att man har några års drogfrihet bakom sig. Något som man dock aldrig tog upp i detta sammanhang.

Det var ett lärorikt seminarium som gav mig ännu mer inblick i hur man resonerar i denna del av missbruksvärlden. Min slutsats blir att jag verkligen inte vill skambelägga de personer som på allvar tar hjälp av substitutionsprogrammet för att ta sig ur sitt heroinmissbruk. Men jag vill däremot skambelägga de krafter som påstår att det inte går att ta sig ur ett opiatmissbruk utan hjälp av ett livslångt användande av andra opiater. Otaliga gånger har jag stött på personer som ständigt fått höra detta och tappat tron på att kunna ha ett liv utan narkotikaklassade preparat.

För mig blev det också mer tydligt vad det är Svenska Brukarföreningen står för. Det är ju ingen hemlighet att de har som mål att rent heroin ska förskrivas till heroinister, och i slutändan även legalisering av droger. När seminariet var över fick vi till och med en bok som handlade om detta. ”After the war on drugs: Blueprint for regulation”. Det handlar om att man ska ge upp kriget mot droger och boken ”skisserar en rad alternativ för ett gradvist och stegvist genomförande av en regleringsmodell för produktion, försäljning och konsumtion av droger.” Är det ett sådant samhälle som mina barnbarn ska växa upp i? NEJ TACK!

Peter Roth
Deltagare i social aktions skrivarcirkel, beroendebehandlare samt erfarenhetsexpert.

Kommentarer är avstängda för den här posten.

Previous post:

Next post: