Brukare eller inte brukare?

av Redaktion den 30 april, 2013

i Berättelser, Blogg, Debatt, Skrivarkurs Göteborg vt 2013

Skrivkursen i Göteborg har funderat på vad orden gör med oss? Är vi erfarenhetsexperter, klienter eller brukare? Socialstyrelsens expertgrupp rekommenderar brukare för alla som får insatser från socialtjänsten.

Läs några av gruppens tankar kring ordet – och vad deltagarna själva vill kalla sig. Fyra kvinnor, fyra texter om att få heta sitt eget namn, om att kanske få vara kund och därmed någon man vill värna om och hur man kan gå vilse bland diagnoser.

”BRUKARE” ÄR ETT TRÅKIGT ORD

Det låter alltid för mig som något med citationstecken på sig, lite tragikomiskt. Kund eller klient vore i alla fall bättre.
En ”brukare”? Vad låter det som? En ”användare”? Undrar vem som kom på att kalla oss det. Det låter misstänkt lik missbrukare. I alla fall kan det lätt associeras med någon som tar av resurserna på något ofördelaktigt vis. Även patient är ett finare ord. Det har sin plats inom vården men jag röstar för att vi kommer med något bättre att använda för ”patienter” inom kommunala hjälp- och stödinsatser.

Jag skulle hellre kallas för kund, i väntan på något bättre förslag. En kund är någon man vill värna om, visserligen för att kunna tjäna pengar på vederbörande, men ändock, en tillgång, någon attraktiv. Vem sjutton vill ha en ”brukare”? Någon som bara ska ha och ska ha. Varför inte kalla oss kapitalförstörare på en gång då?
Jag har betalat väldigt, väldigt mycket skatt sedan jag föddes. Jag har jobbat hårt. Jag har själv betalat för all hjälp mina handikapp krävt under så gott som alla mina år i livet. När jag så söker och möjligen beviljas viss hjälp av kommunen, ska jag plötsligt mista mitt människovärde? En brukare låter inte alls som en bra medmänniska, knappt ens mänsklig, mera som en…sak, en ful sak.

Brukare, förbrukare, förbrukad, förbrukar…
Kan inte vi som benämns brukare få välja om vi vill kallas t ex kund? Hemtjänstkund? Tycker jag låter bättre. Hur kommer det sig att de som ska bära detta ”namn” inte ens varit tillfrågade om sina synpunkter på det eller vad de/vi skulle vilja kallas? Hur kommer det sig att inga sk ”brukare” ingick i den sk expertgrupp som kom fram till att detta är vad vi som t ex använder hemtjänst ska kallas.

I de kommuner där man bestämt att hemtjänstkunden också kan välja ett privat företag för utförande av hemtjänst ställs det riktigt på sin spets. Köper jag tjänsten av Hemfrid är jag deras kund. Får jag den av kommunen, med eller utan avgift, är jag brukare. Hur blir de för de som får välja? Om jag fick välja mellan kommunens hemhjälp och Hemfrids hemhjälp, till samma avgift, kallas jag då brukare om jag väljer Hemfrid?
Kan någon vara så vänlig att förklara, tack.

Handikappad, funktionshindrad, funktionsnedsatt, funktionsnedsättning…
Den rätta skall vara att säga person med funktionsnedsättning. Det är miljön som har hinder som vi behöver hjälp att få undan för att kunna leva på samma villkor som de som inte hindras av faktorer i miljön.
Men att komma dit. Att kunna få rätt hjälpmedel och insatser för att kunna återuppta eller uppta ett liv med kvalitet, ett liv på lika villkor.
Att komma dit…att bli en brukare ska vara vägen dit, en bit på vägen dit. Jag är experten på mig själv, jag är den som bäst vet vad jag behöver. Verkligheten är att andra ser sig som bättre bedömare av mina hjälpbehov.
Om ordet istället var kund eller klient kan jag tro att det skulle gå aningens bättre. Att de orden hör samman med att kunden vet bäst, att kunden har rätt att välja och att kunden bäst kan bedöma vad som fungerar eller icke fungerar för henne.
Att kunden ska värnas om och är en tillgång.

”Maja”

 

VAD VILL JAG BLI KALLAD?

Jag vill bli kallad Monica. Det är mitt namn och det är den jag är. I alla situationer – utom ibland när jag hellre vill bli kallad mamma. Då och då behöver jag dessutom bli kallad patient och ibland brukare. Sånt händer. Det beror på var jag befinner mig i livet eller rent fysiskt. När jag befinner mig på psykosmottagningen är jag med nödvändighet patient. När jag får hjälp av mina boendestöd så är jag brukare.

Men jag vill aldrig tappa mitt namn. I varje situation vill jag fortsätta vara Monica. För mig är det väldigt viktigt att inte bara bli patient eller brukare. Patienten är passiv och väntar på läkning. Brukaren är passiv och väntar på hjälp och stöd. Ingen av dessa epitet stämmer överens med hur jag känner mig som människa. Jag är aktiv och agerande. Jag behöver stöd och hjälp ibland – av såväl psykiatri som socialtjänst och personliga ombud. Men jag tappar aldrig gnistan helt. Och även en fullt frisk människa kan behöva hjälp ibland. Skillnaden är inte så förfärligt stor.

Även när jag är som mest under isen (och ibland hamnar jag långt därunder) fortsätter jag att vara mitt namn. Min identitet är aldrig bara vårdtagare, socialtjänstbrukare eller liknande. Jag har barn, ett jobb, ett politiskt engagemang och stort samhällsintresse. Jag är så mycket mer än bara det som skulle kunna hamna i statistiken. Det är viktigt att komma ihåg.

Genom att debattera flitigt i media har jag skapat mig en arena där jag får vara jag med på lika villkor. På debattsidorna är man fortfarande välkommen – ingen frågar efter diagnosen där. Där är det texten som räknas. Det är viktigt att inte stilla tystna för att man drabbats av en sjukdom eller funktionsnedsättning. Om alla vi som är sjuka eller har en funktionsnedsättning skulle sluta skriva och prata skulle vi bli helt osynliggjorda. Vi skulle nästan sluta existera.

Nej, nu om någon gång är det viktigt att föra sin egen talan och visa vad man står för. Hur man vill att ett rättvist samhälle ska vara, hur en bra vård ska se ut och hur vägen tillbaka (rehabiliteringen) ska gå till.

Själv har jag engagerat mig i både Solrosuppropet och Social Aktion för att skapa förändring. I inget av dessa fora har jag blivit titulerad brukare eller patient. Jag är helt enkelt mig själv. Med brister och svårigheter – javisst – men inte utan identitet och en egen röst. Att det finns föreningar som accepterar en precis som man är, med eller utan fel och brister, är viktigt. Precis som när man debatterar i media så är klimatet i dessa föreningar så öppet att man kan vara sin egen person. Jag kan delta som Monica. Jag kan få vara mig själv.

Monica

 

BRUKARE OKEJ – MEN VARFÖR INTE MÄNNISKA?
Brukare är inget ord jag gillar, men det har blivit ett ord jag kan hacka i mig. Sammanhang då jag kan kallas för brukare kan vara på syncentralen, om jag provar ut något hjälpmedel eller när jag är i kontakt med färdtjänsten.
När jag är på syncentralen brukar jag tänka att brukare, hur illa det än låter, väl är bättre än att kallas för patient, vilket en del av personalen fortfarande envisas med att kalla den som kommer dit. Märkligt tycker jag, som aldrig ens varit förkyld under ett syncentralsbesök.
Att vara brukare kan tydligen betyda tusen och en olika saker, men i många fall så finns andra ordval som åtminstone i mina öron låter bättre. Provar man hjälpmedel så är man väl rimligen användare, – man ska ju använda sina hjälpmedel. Om jag skulle delta i någon gruppverksamhet, egentligen var som helst som inte direkt är inom sjukvården, så är jag väl deltagare – eftersom jag just deltar…?
När man använder sig av färdtjänst kan jag förstå att det finns olika uppfattningar – användare eller resenär är de två ord som jag har lättast för i sammanhanget. Men som så ofta när människor och myndigheter inte kommer överens om begreppen, så går ordet brukare segrande ur striden.
Man kan fråga sig vad det är för fel på ord som människa, person, kvinna eller man? Man kan också undra varför vi som använder, utnyttjar, har behov av eller för den delen drabbas av insatser, allt för sällan blir tilltalade och omtalade som dem vi faktiskt är, med våra egna namn? Vi är väl varken mer eller mindre brukare, användare eller patienter, än alla andra ”vanliga människor”? Eller jaha, kanske är det mer korrekt att säga; alla andra konsumenter, kunder och mottagare?
Victoria

 

VAD GÖR ORDEN MED OSS?

Vem är jag?
När jag skiljer sig som natt och dag
När allting är flytande
När allt jag hör är tumultets rytande
Vem är jag när starkare krafter tar över
Vem jag när hjärter verkar svartare än klöver?

Ord har olika laddning för oss alla, ofta positiv eller negativ, och negativiteter samt motsatsen påverkar hur vi ser på oss själva och andra i allra högsta grad.
Generaliserat ångestsyndrom, depression, anorexia, borderline, bipolär, cyklotemi, paniksyndrom, alla är de diagnoser, alla har jag blivit tilldelad under perioder.  Jag vet inte ens vilka jag har kvar idag, eller om det står något helt nytt i journalerna.
Jag har länge saknat att ha en fast diagnos, en riktlinje som talar om varför allt som är så jobbigt är så jobbigt för mig, ett svar på en oändlig fråga, något att skylla alla tillkortakommanden på.
Men vad jag verkligen lärt mig är att ingenting är säkert. Och det är inte dåligt, det bara är.

Alla de där diagnoserna ihop beskriver en liten del av vad jag har problem med, och hur jag fungerar. Dom där lätta sakerna. Som är precis samma för alla. Till exempel att med anorexia böjer sig hjärnan att tro sig se en tjock version av sin kropp i spegeln, oavsett om vågen visar ett kilo minus eller ett kilo plus. Ett deprimerat psyke är ett ekorrhjul av negativa tankar som fortsätter i all oändlighet tills det stoppas. De två är sjukdomar som alla kan dra på sig down the line, medans bipolär är något man föds med eftersom det beror på biologiska faktorer. Men det går inte att mäta, bara prova att sätta in medicin för det.
Är jag ledsen idag för att jag saknar vissa signalsubstanser, eller innerst inne fortfarande tycker att jag är för stor, tycker jag att jag är för stor för att jag är ledsen, eller är min hjärna så van vid att spinna negativt att den fortsätter av bara farten?
Jag är positiv till diagnoser för att de kan skapa någon form av grund i personliga kaos, men samtidigt tar jag dem inte så seriöst, för vår tid har inte vetenskap nog att säkerhetsställa sådana sanningar.

Spinning, I´m always spinning
In different directions
I try to regain control
When everything starts to roll
Taking control of My destiny

Malin

Kommentarer är avstängda för den här posten.

Previous post:

Next post: