Även en liten resa kan vara en stor bedrift

av AnnaF den 1 augusti, 2013

i Blogg

Att resa med någon som helst går i trappor och inte vill åka rulltrappa eller hiss, som gärna sätter sig och vilar ibland, som tycker det är konstigt att trycka på en knapp för att spola på toa eller öppna en dörr. Det ger onekligen nya insikter.

Sommar, semester. Jag hade verkligen bestämt mig för att satsa allt på att få min 88-åriga mamma att ta sig från Jönköping till Stockholm där jag bor. Jag drömde om att visa henne min trädgård och mitt hus. Alla småsaker jag ville dela med min mamma fast jag hunnit bli 55. Det var fyra år sedan sist.

Det hade kommit en hjärtinfarkt emellan kan man säga. Med en kvardröjande och adekvat, rädsla för att lämna tryggheten hemma, doktorerna som känner henne och Jönköpings fina hjärtakutvård. Men nu hade hon bestämt sig för att pröva vingarna. Min särbo och jag körde de 33 milen för att hämtad henne. Riksfärdtjänst skulle kunnat vara ett alternativ tänker någon. Nja, att bestämma tidpunkt för resa lång tid i förväg och sedan kanske ha en dålig dag och åka med någon hon inte känner så många timmar  är inte helt enkelt.  Behöva säga att AC inte funkar för henne som är känslig för drag, att det är jobbigt med musik som man inte riktigt hör eller känner igen, att behöva be om att få stanna en extra gång. Med oss gick det bra och vi fick två fina dagar hos mig. Guld värda för både mor och dotter.

Sedan skulle hon hem igen och hon ville ta tåget. Som hon alltid gjort förut, hela livet. Det miljövänliga tåget som ger möjlighet till rörlighet och toalettbesök. För drömmen fanns också att med lite träning nästa gång kunna göra resan på egen hand. Som förr.

För mig blev den här sträckan som jag kan resa i sömnen, en helt ny upplevelse med nya insikter när jag gjorde den med henne. Vi kan ju börja med trapporna. Min mamma är mycket rörlig och går gärna i trappor. Vad är problemet med det undrar du. Jo att det faktiskt inte alltid finns trappor. Det finns rulltrappor, som mamma numera är rädd för eftersom de ger henne svindel . Och så finns det hiss, som hon aldrig gillat. Valet faller ändå på hiss när jag är med. Så är vi framme på perrongen på Stockholms central. I god tid förstås, man springer inte med en 88-åring. Vi letar efter bänken att vila lite på. Finns inte. Hur tänkte ni där Jernhusen?

På tåget har vi det lugnt och fint. Roligt göra matsäck till någon som uppskattar varje tugga. När hon ska gå på toa får jag vakta utanför, hon vill inte låsa. Nej, det kan jag också förstå, med alla dessa elektroniska lås där man ska ha den rätta schvungen i fingertrycket. Spolknappen hittar hon inte, konstigt placerad röd fyrkant att trycka på igen.

I Nässjö ska vi byta tåg. Total brist på trappor och bänkar igen. För att komma på Krösatåget får hon hoppa över en vallgrav. Jag tar emot. Äntligen framme i Jönköping och nu vill hon absolut ta bussen sista biten hem men det visar sig att busstrejken börjat en dag tidigare än vi trodde. Busschaufförerna ska ha schyssta arbetsvillkor, det är vi för båda två. Så vi ringer färdtjänst och hittar efter lite letande ett riktigt mysigt fik att vänta ut färdtjänsttimmen på.

”Man utvecklas verkligen som människa av att vara ute och resa”, är hennes ärligt menade kommentar.

 

Kommentarer är avstängda för den här posten.

Previous post:

Next post: