Anställ fler alkohol- och drogterapeuter

av Redaktion den 3 april, 2014

i Blogg

Behövs vi alkohol- och drogterapeuter? Ja! Beroende kan nämligen inte botas med en ”Quick fix” på några veckor hos en distriktsläkare på en vårdcentral. Det vet vi som arbetar med beroendepersoner, de som själva varit beroende samt de anhöriga.

Men i tider när kommuner och landsting drar sig tillbaka och överlåter ansvaret till den som lämnar det billigaste anbudet så är det just ”Quick fix” som gäller. Efter en mångårig erfarenhet som boendestödjare har jag fått bevittna en mängd märkliga behandlingar, till exempel hur sextioåringar som de senaste trettio åren varit sprutnarkomaner fått arbetsträning för att “åter bli arbetsföra”.

Själva begreppet beroende är komplext och styrs bland annat av neurokemiska substanser i vår “våtvara” hjärnan. Craig Nakken, amerikansk föreläsare och familjeterapeut menar att beroende av narkotika eller alkohol är två typer av beroenden bland flera andra, såsom spel, shopping, sex eller arbete som uppstår på grund av ångest – kraftfulla signaler i hjärnan. Men ingen beroendesjuk människa är lik en annan.

Det är viktigt att hitta den specifika matchning av insatser som varje enskild individ är i mest behov av och det görs bäst i en miljö så långt från härbärge och korridorboende som möjligt.

Jag har sett hur man behandlar sönder personer genom att följa en metod i taget. I år är det MI (Motiverande intervju) som är på modet. Ett annat år är det KBT (Kognitiv beteendeterapi) eller den konsekvensmetod som används på vissa håll där man bara vänder ryggen åt honom/henne.

Bättre då att träffa personen i hans/hennes hemmiljö. Har beroendet gått så långt att personen blivit hemlös krävs först avgiftning, sedan en tränings- eller försökslägenhet. Det går inte att rehabilitera en beroendesjuk person på parkbänk eller vid soppkök! Parallellt med ett fungerande boende bör kompletterande insatser sättas in omgående utan väntetider på flera veckor. Stödet kan bestå av regelbundna ångestlindrade samtal (gärna en A-terapeut), för personen passande sysselsättning, orossänkande insatser som ekonomisk trygghet och skuldhantering, adekvat medicinering och tandvård och skötsel av den fysiska hälsan. Även personens relationer med anhöriga och nära vänner måste inkluderas i behandlingen. Vi har, anser jag, gått från ett samhälle där man nästintill vårdade ihjäl beroendepersoner till ett läge där vi i stället ger fingret rakt upp i ansiktet och säger ”Vill du något så ring!”.

Varför kan vi inte försöka vara mer lagom?

Beroendet drabbar individen både fysiskt och psykiskt. Jag som alkohol- och drogterapeut vill hjälpa till och göra skillnad för beroendepersoner och göra mitt bästa för att få dem att begripa och hantera den komplicerade verklighet de lever i samt känna sig delaktiga i för dem meningsfullt sammanhang.

Medlemmarna i FAD som är alkohol- och drogterapeuter kan organisera och utföra adekvata insatser. De ser varje persons behov och kan använda t ex MI, BÖRS (Bekräftelse, Öppna frågor, Reflekterande, Sammanfattning), KASAM (Känsla Av SAMmanhang) med mera. De kan fungera som den caseholder varje beroendesjuk person behöver till dess han/hon klarar sig själv. De kan stödja, följa med, rätta till och vid behov plocka in annan profession inom medicin, juridik, ekonomi, relationer etcetera. Som beroende behöver man primärt frigöra sig från sin skuld och skam. Jag undrar om övriga medborgare inte vet att vi har lösningen, eftersom vi inte används?

Varför anställs inte alkohol- och drogterapeuter där de behövs?

Bengt Gunn 

Ordförande för FAD, Förbundet för Alkohol- och Drogterapeuter och Anhörigterapeuter
(och före detta skrivarcirkeldeltagare i Social Aktion)

 

Kommentarer är avstängda för den här posten.

Previous post:

Next post: