American winter – kan bli svensk vinter också

av Anne Skåner den 20 oktober, 2013

i Blogg, Debatt

En kvinna gråter över att inte ha mat till barnen. Hon oroar sig över att socialtjänsten skall ta barnen om familjen inte får jobb. En mamma och son, sover på natthärbärgen. En pappa med en son som har Down Syndrom, oroar sig över att hans gård kanske måste säljas – det enda hem sonen vet om. Det är den amerikanska drömmen, som allt mer liknar mardrömmar. I dokumentärfilmen ”American Winter” SVT   möter vi bilden av hur fattigdomen ökar i världens rikaste land. Vanliga familjer som aldrig haft några problem drabbas hårt när den ekonomiska vintern breder ut sig över USA. För dem handlar den amerikanska drömmen om att överleva. Barnen i filmen oroar sig över familjens ekonomi, känner skuld för att de kostar pengar. För att mamma inte har råd med lunch. Filmen gav mig en otäck föraning om att vi så sakteliga vandrar samma väg, för så många berättelser kändes igen från Onådiga Luntan, från Fattigdomskonferens i Göteborg som Socialaktion arrangerade. Jag undrar vad våra svenska politiker tänker med när de fortfarande tror att skattesänkningar är vägen till ett lands – ett folks välfärd.”American Winter”  speglar den sociala situationen i Portland-Origon.  Men på flera ställen i filmen säger man att det lika ut i allt fler delar av USA. Vi följer ett antal familjer som på olika sätt drabbas av arbetslöshet, sjukdom, utförsäkring och även brist på försäkringar. Jag återknöt i tankarna till Onådiga Luntan när de flesta i filmen sa, ”vi hade bra utbildning, jobb, trygghet”. ”Vi trodde alrig att vi skulle bli arbetslösa”. Onådiga Luntan speglar  bara några av dem som drabbats i Sverige, och de har det gemensam med familjerna i Portland – de trodde aldrig heller att det skulle bli just så här. Den amerikanska drömmen har fått ett hastigt uppvaknande, i spåren av bankkriser, företagsnedläggningar, vaknar nu de som trodde det händer inte oss, den amerikanska medelklassen.

Den kämpar idag för att ha råd med mat och köerna till matbankerna bara växer. 48,5 miljoner amerikaner lever i fattigdom det är den högsta siffran på 53 år, av dem är 16,1 miljoner Barn. Med ameriakanska mått innebär det att människor tjänar under 20 dollar (128 skr) i timmen. Men än vanligare är att betala den lägsta lagstadgade lönen på  8,80 dollar (51 kr/timmen). 55% av de privat sponsrade välfärdsprogrammen tvingas säga nej till att ge hjälp då behovet ökar mer än vad det finns resurser. Eftersom fattigdom ökar har normen för att få hjälp höjts. En 3-barnsfamilj som tjänar mer än 616 dollar (3900 skr) får ingen hjälp över huvudtaget. Sätt detta i relation att en hemlös kostar 3 300 dollar och amerikanska staten skattesubventionerar med 400 miljarder dollar per år till företag och höginkomsttagare. Nick Hanaur, är riskbolagsägare men också en av de som ger stora pengar till hjälporganisationerna, säger i filmen att det är myt att tro att bara de rikare blir rikare spiller det över till de fattiga. ”Att välmående företag och rika människor är jobbskapande, i så fall skulle USA drunkna i jobb och det gör man inte.”

De rika behåller sina pengar, sänker lönerna och fattigdomen cementeras. Företagen flyttar sina verksamheter till områden där lönerna är minimala, och där de anställda i princip bara är tacksamma för att de för ett jobb. Borgmästaren i Portland säger,  investeringar i barn anses dyrt, det tar för lång tid innan barnen blir lönsamma, men å andra sidan satsar man inte på just barnen kommer problemen om 20 år. Han ser på utvecklingen mycket oroande och talar om behovet av offentliga sociala hjälpinsatser för att trygga framtiden. Barnen (1 miljon amerikanska barn i de kommunala skolorna är hemlösa) orkar inte med skolan. Bägge de intervjuade är helt överens om att skattelättnader för rika inte leder till jobb och de säger att de lägst avlönade betalar den högsta skatten.

Varför då skriva om detta? Jo för den svenska politiken bygger i stort sett på samma syn som det amerikanska systemet. Regeringen säger att ju mindre skatt företagen behöver betala – ju flera jobb. Ju mindre bidrag staten tvingas betala ut fler kommer i arbete. Fler skatteavdrag för den som jobbar ger jobb till den som inget har. Men precis som i USA får det ingen effekt mer än att klyftorna mellan rika och fattiga ökar. Nick Hanaur och Portlands borgmästare är överens om att det enda sättet att lösa problemen är – att ge bättre ekonomiskt stöd till de fattiga. Se till att människor inte vräks från sina bostäder. Det är lönsamt säger de att satsa på fattiga,  betydligt mer lönsamt än att sänka skatten för den övre gruppen. Det är lönsamt att satsa på barn tidigt. Det behövs bra socialförsäkrings-system, sjukvård som är tillgänglig för alla.

Så medan Sverige fortsätter att skära ner på de utsatta gruppern helt överygat om att detta är lönsamt och i längden positivt för staten, inser allt fler rika amerikaner att det behövs skatter, bättre fungerande sociala skyddsnät och inte minst att minska skattelättnader för de rika.

Generellt har medelklassen det bra i Sverige. Åtminstone så länge vi inte blir sjuka, så länge vi inte har skolbarn som blir allt mer korkade i internationell ­jämförelse, så länge vi inte blir gamla, så länge vi inte blir arbetslösa, så länge vi inte ska flytta ­hemifrån utan att ha en chans att få en bostad.” (Fredrik Virtanen)

 

Hittade följande länkar som knyter an till texten Revorna syns först från Andres källare   En dag kanske vi inte längre är medelklass

Kommentarer är avstängda för den här posten.

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: