Då ska vi ses vad den här dagen har att ge

av Socialsekreteraren den 18 maj, 2012

i Blogg

I dag är en märkvärdig dag, tycker jag.

På eftermiddagen börjar jag mitt nya jobb på socialtjänsten, mottagningsenheten på ekonomiskt bistånd. Men jag förstod att de hade mer än det att hålla reda på eftersom det ofta kan vara en mångfassetterad problematik som ligger till grund för ekonomiska svårigheter.

Det är ju som genom ett under att jag överhuvudtaget fick jobbet eftersom jag hade en ganska dålig taktik från början.

I februari skickade jag ut lite olika ansökningar på olika platser som verkade intressanta för mig att få jobba på, allra helst när jag dessutom har börjat att växa ur min andra arbetsplats. Fotografering vill jag ha som hobby och bokföring vill jag inte jobba med, även om gossen har fått för sig det.

Ingen av de jag mailat hörde av sig och jag tyckte det var lite konstigt eftersom de oftast brukar kalla mig på intervju i alla fall. Men inte ens ett brev för tack för ansökan men att platsen är tillsatt av annan person fick jag. Jag hade förlikat mig med att jag inte skulle jobba så mycket i sommar, visst hade det gått ekonomiskt och det hade varit ganska skönt att vara ledig hela sommaren. Men å andra sidan är det roligt att ha lite pengar över också.

Telefonen ringde förre veckan och det var en Susanne i telefon som berättade att de var intresserade av att träffa mig, men att jag var svår att få tag på. ”Jasså” sa jag, och tänkte att ingen telefon ringt här hemma i alla fall. ”Ja”, fortsatte hon, ”jag hittade dig på Eniro. Du hade inte angett några kontaktuppgifter”.  ”Det var ju klantigt av mig”, fyllde jag i och tänkte i mitt stilla sinne att jag nu förstod varför ingen hört av sig. Vi bestämde i alla fall, trots mitt annorlunda grepp att söka jobb på, att träffas två dagar senare.

Jag kom till socialkontoret och anmälde att jag skulle träffa Susanne, ”Har du bestämt tid?” frågade personen i luckan. ”Ja”, blev mitt svar och med det fick jag instruktioner om att hon kommer och hämtar mig när det är dags och att jag kunde slå mig ner i väntrummet.

Att sitta i väntrummet på detta socialkontor var för mig en annorlunda upplevelse. Eftersom ingen visste att jag var där för en arbetsintervju, kändes det som att jag beblandades med de två unga mammorna som satt och pratade om ett telefonsamtal någon av dem haft i sömnen. En äldre man med upppenbara alkoholproblem samt en färgad man som inte klarade av språket. OCH jag, lite bättre, utan problem. Men ändå störd över att kunna förväxlas som om jag hade när jag satt där som alla andra i väntrummet. Jag funerade på hur de ropade in personerna som skulle på möte. Det skulle ju vara höjden av förnedring att ropas upp med fullständigt namn, och hur skulle sekretesslagarna svara mot det när väntrummet är fullt?

Ut kommer en kvinna och ropar ”Besök till NN?”, jag sitter där och väntar, men när jag ser att ingen gör en antydan till att gå fram till kvinnan antar jag att det är mig hon menar. ”Jag skulle träffa en Maria” sa jag, ”jaha” sa hon och fortsatte ”Vi har ingen Maria här”. ”OK” sa jag, ”jag skulle på intervju”. ”Men då är det mig du ska träffa” fortsatte hon.

Jag följe med henne in och hon visade mig konferensrum, samtalsrum och kaffemaskinen. Jag blev lite road, för när jag för en tid sedan var på möte hos bostadsföretaget med min vän och projektkamrat fick vi också se kaffemaskinen. Jag tror att det är kontorets statussymbol nu. Vad har den ersatt för symbol månne tro?

Väl framme med vid hennes kontor med en varsin kaffekopp i handen, slog vi oss ner. Hon bad mig berätta om mig själv och jag börjar givetvis dravla om meningslösa saker som ger ansikte åt mig som person men som är föga intressanta rent arbetsmässigt. Det finns tusen andra saker jag kan berätta för henne om hur jag är som arbetare, men hon lyssnar intresserat. Mitt triumfkort fungerar på henne också, det om att jag och ungarna tränar Taekwon do. Det är tydligen häftigt och imponerande i de flesta kretsar. Hon visar en teckning som hennes son ritat och jag ser på teckningen att han är modell större. Susanne är i min ålder och jag tycker att vi synkar bra. Hon visar mig hur organisationen är uppbyggd genom att rita rutor på ett papper som jag sedan får ta med mig hem. Hon skriver ut mallar och annat till mig för att läsa, som hon sedan glömmer att ge mig. Hon visar lite hur deras program ser ut. Rätt vad det är utropar hon, ”Vänta ett tag!” hon koncentrerar sig helhjärtat på datorn och av vad jag förstår svarar på ett mail. En sak kan jag säga, den här kvinnan har inte tagit del av mindfullness.

Mötet var iallafall bra trots att jag kallade henne för Maria, å idag börjar jag, de till och med höjde lönen åt mig så de löneförhandlade åt mig. Det är ju fantastiskt.

http://farmorpasmallen.wordpress.com

Kommentarer är avstängda för den här posten.

Previous post:

Next post: