Kommunal hemtjänst – till vilket pris som helst?

av Jessica Jansson den 2 september, 2014

i Debatt

Jag har blivit handikappad, av en fysisk sjukdom, av brist på vård och hjälp av kommunen och av påfrestningarna att ständigt pressas utöver sin förmåga.
Jag räknas till gruppen rörelsehindrade och har för det en elmoppe ute och en rullstol inne, men jag kan fortfarande stå och gå också, bara inte för jämnan. Då jag inte är helt lam kvalar jag inte in för personlig assistens, ännu.

Jag har en dålig rygg så jag kan inte sitta vanligt någon längre tid. Hjälpen jag behöver ska ges av hemtjänsten här i Göteborg.
Det fungerar inte överhuvudtaget.

Jag är mitt i livet, har två barn på heltid och vill, kan och behöver också arbeta. Då krävs en flexibilitet av insatser som ej existerar där jag bor.

För att jag ska kunna jobba och ta hand om barnen krävs assistens eller helt andra utförare av hemtjänst som följer mina behov istället för sina egna regler.
Att få valfrihet enligt LOV (lagen om valfrihet inom hemtjänst) skulle kunna lösa mina problem. Delar som gäller städ,tvätt,disk,plock,inköp, ja det mesta borde gå att utföra vare sig jag är hemma, på vårdbesök, arbete, hämtar,lämnar barn eller är ute med dem på deras lediga tider.

Det är emellertid förbjudet här. Hemtjänstens egna regler angående brukarens, min, närvaro hemma går före alla andra behov vi har i livet. Även då det tydligt krockar med rättigheter och intentioner skrivna i SOL (socialtjänstlagen).

I detta är man som brukare rättslös och maktlös. Dessa regler tvingar människor i alla åldrar till husarrest, omöjliggör arbete,studier, socialt umgänge, vård, rehabilitering och i värsta fall föräldraskapet.

Här finns inga logiska argument, definitivt inga ekonomiska argument. Antalet utförare är så många att det blir kaos, stress, skapar oro och aldrig går att få en god kvalitet på insatserna.
I SOL står att insatserna ska hålla en god kvalitet. Det saknas dock helt kontroller angående kvalitet så sköts det dåligt så blir det inga konsekvenser, utom för brukaren och dennes eventuella familj.

Här sköts det så dåligt att jag alltid går med en stark frustration inombords, ilska och tårar, enbart orsakade av de som egentligen är avlönade för att vara till hjälp och stöd har blivit en konstant del av livet.

Att se det fullvärdiga livet så nära, så inom räckhåll, och ändå aldrig få det, vad gör det med alla oss? Fängelsestraff ter sig mycket milda i jämförelse.
Och vi har en icke självvald sjukdom eller olycka som råkat drabba oss, vi har inte begått något brott.

Jessica Jansson

Kommentarer är avstängda för den här posten.

Previous post:

Next post: