Den flytande gränsen mellan självskadande och självmord

av harmlesslife den 27 maj, 2014

i Blogg

Så många gånger har jag hört orden: ”Det är inget att bry sig om. Hon vill inte dö, det är bara ett rop på hjälp!”

Jag tänker – undrar om man resonerar likadant om det är någon som håller på att drunkna?!

Oändligt många gånger har jag varit nära döden, inte en enda gång har jag velat dö på riktigt. Men alla gånger har livet tett sig omöjligt att härda ut i där jag befann mig. Jag har inte vetat hur jag ska handskas med situationen, hur få mitt liv på rätt köl igen.

Idag är jag glad att jag inte ”lyckades”. Jag är glad över att de människor som var närmast mig inte nonchalerade utan tog min förtvivlan på allvar och hjälpte mig tillbaka upp på banan igen.

Jag är en envist svårbehandlad gammal självskadare. Jag har ca 20 års erfarenhet av att skada mig själv. Idag hanterar jag min ohälsa till största delen på egen hand men det har långt ifrån varit min vardag under många år.

Självskadandet har jag använt som ersättning för de ord jag inte hade. Jag försökte tala om hur dåligt jag mådde. Varje gång satsade jag mitt liv på att någon skulle förstå. En livshotande konversation.

DN redovisar den 25/5 från suicidforskningen att 1 500 personer om året dör genom självmord. Att det är alldeles för många är självklart. Men jag undrar lite över gränsen mellan självskadande, misslyckat självmord (d.v.s. det var inte meningen att ) och väl genomfört självmord. Den linjen känns rätt flytande.

Det är idag också allt fler som ägnar sig åt självskadande beteende, inte bara unga tjejer, även om den gruppen växer. Ändå skulle jag vilja säga att självskadandet är ett livsbejakande beteende – det finns fortfarande hopp, det finns fortfarande tid att hjälpa. Jag är inte död, det är inte försent. Bara det finns någon som vill, orkar och kan lyssna.

Psykisk ohälsa är idag den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivning. Det är viktigt att prata om hur det är att må dåligt. Det är viktigt att visa på vägar till återhämtning och hopp om ett fortsatt värdigt liv. 1 av 4 drabbas någon gång i livet av psykisk ohälsa. Ändå är det stigmatiserat. Och när ingen vågar tala om det blir det ännu värre. Ett slags moment 22.

Regeringen har gett Handisam uppdraget att arbeta för bättre attityder gentemot psykisk ohälsa. I det arbetet har projektet (H)järnkoll haft uppdraget att genom människors egna upplevelser berätta om hur det är att leva med psykisk ohälsa och inte minst hur det går att komma igen och vidare. (H)järnkoll har utbildat ca 350 ambassadörer i hela landet som alla delar sina erfarenheter genom föreläsningar och olika manifestationer. Jag är en av dem.

Jag önskar att mina erfarenheter kan få bli värdefulla för någon annan då jag kan visa på bättre sätt att handskas med kaos i själen. Att det finns stigar även där man först inte ser dem. Det kan vara just den vägen som leder fram till ett fungerande liv igen. Jag vet, idag är jag där.

Agneta Werner
harmlesslife.se 

Kommentarer är avstängda för den här posten.

Previous post:

Next post: